ARNE SAND åns mitt. Förvaltaren satte sig gåtfullt leende i rörelse, Godsägaren lät taxarna känna piskan, men också i Urmänniskans munvinkel syntes ett litet leende. Man vandrade över moränen, de larmande taxarna stänkte vatten över Godsägarens stövlar och Förvaltarens svarta kappa. Man vandrade över gröna kullar, solen blänkte i stövlar och öga, ekollonet dansade lustigt. Godsägaren, taxarna och Förvaltaren hade jagat långt från godset, markerna var vidsträckta. Nu viskade vattnet mellan svarta granar, Godsägaren sken upp, Urmänniskan mulnade. Nu stretade man genom ris och moras, bromsarna surrade, svetten rann. Redan gled ekollonet från sågdammen ut i sågrännan, redan från rännan ned i det lilla fallet. Då rann ett nytt hopp upp i Gods-ägarhuvudet: Redan såg man den vita man-gårdsbyggnaden, och ett stycke på andra sidan den ringlade ån ut från hans egna marker. Nu gick man över välklippta gräsmattor framför mangårdsbyggnaden. Här hade med mycken drängflit under en tidigare regim anlagts en liten ö i åns mitt, på vilken ö man placerat en vit staty föreställande Apollon och varifrån ledde en spatiös bro av finaste ek. Från denna bro förde en grusad gång omgiven av sköna blomsterrabatter upp till man-gårdsbyggnadens veranda, och på denna veranda befann sig för ögonblicket förutom Godsägarens maka ett halvt dussin damer, omgivande länsmannen som var där i något ärende, samt Godsägarens båda söner. De hade nu samtliga varseblivit sällskapet som nalkades på ömse sidor om ån, och till sin förbittring såg Godsägaren att de också varseblev hur ekollonet frimodigt närmade sig herr Apollon och lade till vid öns strand. Visserligen tappade han ögonblicket efteråt kopplet och kunde inte finna på ett bättre sätt att locka taxarna till sig än att låta piskan gå, men allt han åstadkom var att hundskocken plaskade ekollonet högt upp i gräset. Godsägaren vände sig till Förvaltaren: Nå, ditt svarta spektakel, håller du tyst för en höna? 670 Inte för en hönsgård, viskade Förvaltaren, och då sällskapet hann fram redogjorde han skadeglatt för överenskommelsen. Det var tydligt att han på grund av dålig behandling eller av annat skäl ställt sig på Urmänniskans sida, ty i skymningen kunde man se denne i färd med att medelst en spade som otvivelaktigt lånats honom av Förvaltaren ösa upp det bördiga slammet från åbottnen för att utvidga sitt territorium till den areal det enligt överenskommelsen skulle omfatta, och vid mörkrets inbrott gick han till sängs vid foten av Apollon, insvept i en filt som Godsägaren, där han stod bakom gardinen tillsammans med sin maka, tyckte sig igenkänna som Förvaltarens. Det blir en skandal, sade frun milt. Vad kan du göra? Ingenting, sade Godsägaren. Men i gryningen sände han två drängar att gräva upp herr Apollon järns med fundamen-tet, bära bort honom och riva den japanska bron efter sig. Urmänniskan betraktade yrvaket och tigande deras förehavanden, sedan rullade han upp byxbenen, klev ut i vattnet och började utvidga sin besittning med slam och gyttja. Dagen led, och emellanåt gjorde sig drängar och pigor ärende förbi arbetsplatsen och gav uppmuntrande råd. På eftermiddagen ställdes de båda sönerna på vakt för att förhindra detta slags kommunicerande. Urmänniskan arbetade tigande vidare. I skymningen körde ekipage efter ekipage fram till trappan och gästerna samlades till den fest man inte hunnit avlysa, men figuren på den till en väldig dyhög förvandlade ön tilldrog sig större uppmärksamhet än dansen och för-friskningarna, och gästerna samlades upprymda vid stranden medan Godsägaren satt i en korgstol på terrassen, vanmäktig av vrede och omöjlig att konversera. Så for ekipagen därifrån. Urmänniskan hade fått tag i ett fyrfat, man visste nog var, och arbetade ännu. På terrassen konfererade familjen. Plötsligt fick den arbetsamme kolonisatören höra ett oroväckande yttrande därupp-