PORSLINSGUBBEN OCH URMÄNNISKAN ifrån. Han började raskt lägga upp sten i stället för dy på uppströmssidan. Mitt i natten gick han till vila vid fyrfatet, men före soluppgången väcktes han av sin fina hörsel och såg skepnader försvinna uppåt ån. Och sedan? Plötsligt förnam han skrikandet av bandjärn och skrapandet av trävirke. Uttröttad placerade han sig som en mindre vit gud högst uppe på stenhögen, såg dammluckan gå i höjden och en väldig vattenmassa störta mot sig, medförande brädstumpar, ris, gräs och ollon, ta ett språng över strandkanten, spola ut mellan äppelträd och vinbärsbuskar, sopa bort rabatterna med rosor, nejlikor och lupiner, riva upp de grusade gångarna, forsa in i växthuset, fylla brunnen och förena sig med åbädden längre ned, sedan den förstört ett dygns arbete på ön och ett års i trädgården och ändå inte lyckats rubba stenarna på vilka han stod. När vattnet sjunkit undan grep han spaden med ett litet leende och tog åter itu med att ösa upp slam och dy på sitt förminskade territorium, ty han såg gardinerna röra sig i mangårdsbyggnaden. Så trött att han sjönk ned på knä varje gång han böjde sig såg han frun komma ut i morgonrock, vandra genom den skövlade trädgården och snyta sig i en näsduk med spetsar. Så försvann hon in, men efter en stund visade sig Godsägaren med uppvaktning av taxar och söner och ställde sig att betrakta Urmänniskan som tigande fortsatte att skatta de nu ökade dyfyndig-heterna. Efter en stund avskedades sönerna med taxarna, Godsägaren yttrade: Här ser min skäl ut som efter en översvämning. Nå, karl, har också mina förluster varit större än era så tänker jag inte vara oresonlig: köpet går tillbaka. Urmänniskan vände sig bort och fortsatte att skyffla. Jag borde väl tacka då, sade han efter en stund, men egentligen är jag nöjd som jag har det. Godsägaren gav sig av och var borta en timme. När Urmänniskan skymtade honom mellan stammarna reste han sig och började ösa på nytt. Hörnu, sade Godsägaren, jag vill inte såra er, men här framför fönstren har jag er lika gärna som jag har hästarna i matsalen. Vad vill ni egentligen ha? Urmänniskan öste. Patron får väl själv föreslå, sade han. Nå, då får ni vad vi kom överens om, sade Godsägaren. Men ni får det där vi först sågs. Urmänniskan rätade på ryggen. Han såg gardinerna röra sig i mangårdsbyggnaden. Jag har blivit dyrare nu, sade han. Dyhögen är väl inte vackraste prydnaden i patrons trädgård, och det där om hästarna får mig att förstå att jag inte är ett lika skönt konstverk som porslinsgubben som stod här. Nå, sade Godsägaren otåligt, vad begär ni? Förut har jag också haft ett fjärdeis tunnland, sade Urmänniskan, men mitt i det stod en stuga. Den sålde jag för pengarna jag har lämnat. Får jag detsamma igen så har varken Godsägarn eller jag förlorat på varandra. Godsägaren betänkte sig. Ja, sade han slutligen, ska ni fortsätta med att göra den här ön till ett kvarts tunnland så är väl både ni och den inne i matsalen endera dagen. Ni får gå med mig ut på markerna i dag, så ska vi se om jag har någonting tomt. Och Förvaltaren och Länsman kan ju göra oss sällskap, sade Urmänniskan, så blir inte patron lurad av mig. Men nu är det inte nog med det. På förra stället hade jag en klocka som var så rättvis så jag blev kallad Urmänniskan. Nu försvann den i naturkatastrofen i morse, men det kan väl inte vara för mycket att jag får ersättning för den, om man betänker att det inte var mitt fel att det hände. Är det allt? sade Godsägaren. Ja, det skulle väl vara allt det, sade Urmänniskan. Och så kunde vi ju låta Länsman bevittna en överenskommelse att blir jag illa bemött av någon här så ska jag alltid ha rätt att byta plats med Porslinsgubben igen. Därmed lät han äntligen spaden vila, men Godsägaren fingrade tvehågset på sitt fickur. 671