CARL-ERIC NORDBERG SVEN ROSENDAHL Sven Rosendahl är inte en diktare som slår sig ned vid skrivbordet för att formulera sanningar utan för att — i någon mån — bemästra ett kaos. Han är inte distinktionernas och alternativens man utan stormanloppens och kraftbrottningarnas. Han upprätthåller ingen beräknande distans till sin ingivelse; han är i dess våld — på gott och ont. Hans förhållande till verkligheten är utpräglat sinnligt; det dryper om hans fingrar av safter och färger. Ja, också med själva orden tycks han umgås på ett nästan fysiskt sätt. När man läser honom aktualiseras gärna Södergrans strof: den om diktens jäsande deg och om diktaren som kavlar upp sina ärmar ... Samtidigt är emellertid Rosendahl (och det är väl detta som räddat honom från att bli enbart kraftgenialisk) realisten som står med bägge fotterna på jorden. Mitt i sina tempera-mentsutbrott bibehåller han en märklig balans. Den stormige visionären sekunderas alltid av den saklige iakttagaren. Härmed sammanhänger att den tillvaro Rosendahl diktar om inte svävar fritt i fantasin utan har sina i sinnevärlden mycket bestämda gränser. ”Två trakter har öppnat sin mark för mina fötter”, säger han i memoarboken ”Jakten går i bergen” (1947): ”fjällbygden och värmlandssko-garna”. Av de arton böcker han har publicerat — sedan han som nittonåring debuterade 1932 med ”Skogarnas åbor” — kan också mycket riktigt ungefär hälften lokaliseras till den värmländska byn Fagerliden medan de övriga utspelas i och kring det norrbottniska samhället Svartböle (ibland kallat Dagliden). I överensstämmelse med sin expansiva dik-tartyp har Rosendahl under årens lopp prövat sin talang i många olika riktningar. Han har skrivit naturskildringar, memoarer, noveller, romaner. Kanske kan man härav få ett intryck av oenhetlighet, av brottytor och sidospår. I själva verket är emellertid det kanske mest frappanta i Rosendahls författarskap konsekvensen och kontinuiteten, den organiska utvecklingen av motiv och problem. Man kan läsa hans böcker som kapitel i samma bok: en bok som efter en ganska trevande och konventionell upptakt vinner allt mer i fördjupning och originalitet. I Värmland har Rosendahl sina djupaste rötter och det är också där hans bästa böcker utspelas. Som den kluvenhetens diktare han (mitt i stormanloppen) är ser han ständigt detta landskap i två belysningar. Värmland blir en grönskande karneval där Dionysos strövar kring med sitt följe av rusiga bygde-satyrer, ett de burleska upptågens och de bisarra individualisternas förlovade land där verkligheten blivit myt och myten verklighet. Men som det mörka korrektivet existerar också ett annat Värmland: fattigstugornas och självmördarnas, den materiella och andliga utblottelsens. Det är mellan dessa bägge Värm-landsversioner, mellan sinnenas fest och själarnas vånda Rosendahl pendlar i sin diktning. Som berättare vattnas det i munnen på honom inför alla de köttiga och festliga tumulten. Men som uttolkare av människans villkor tvingas han svälja bittrare syror, tristare fakta. (De rena samhällsperspektiven intresserar honom däremot mindre: den sociala misären blir närmast en biprodukt till det psykiska nödläget.) Det paradoxala är emellertid att överflödets och utblottelsens diktare ändå möts någon 672