SVEN ROSENDAHL stans i sina linjers förlängning. Ty människan är trots allt inte bara ett fattigdomsbevis. Hon är också ett uttryck för kosmos avsiktslösa överflöd: en färgnyans i ett regnbågspano-rama. Med samma rätt kan man — i detta perspektiv — nämna Rosendahl moralisk naturalist och amoralisk romantiker. Att skriva naturskildringar innebär ju långt ifrån alltid detsamma som att skriva om naturen. Man speglar sig i naturen — av exempelvis symboliskt koketteri —, man låter den tjänstgöra som illustration till mer eller mindre märkliga själslägen. Ja, i fatalare fall kan de hetaste kärleksförklaringarna vändas i indirekta förolämpningar: då begagnar man helt enkelt naturen som förevändning att utveckla sin lyriska pratsjuka. Men den förolämpade kan hämnas: genom att förföra den pratsjuke till ett estetiskt självmord. Hur många naturskildrare har inte gått ned sig i gryningsblanka eller aftonröda stämnings-sjöar, omkommit där med adjektiven frad-gande kring munnen! I Rosendahls tidigare böcker — exempelvis i ”Ödetorpet” (1933) och ”Korpar” (1936) — inträffar ganska talrika sådana drunknings-tillbud. Och även i hans senare produktion förekommer enstaka penibla situationer. Men han slänger — så att säga — själv ut frälsar-kransen. Det som räddat honom och efter hand gjort honom till en av svensk litteraturs mer remarkabla naturskildrare är — förutom givetvis de rent litterära kvaliteterna — hans sakkunskap, hans krav på objektivitet inför objektet. Med en del av sin natur reagerar han alltid som vetenskapsman. (Inte för inte var han också redan i tioårsåldern fast förvissad om sin framtid som chef för Riksmuseet — en karriär som dock råkade i baklås när han som första etapp på vägen sattes att rensa skelettet på ett gammalt stinkande lejon i museets djupaste källare). I sina böcker har han emellertid tagit revansch: i dem finns nedlagda små bibliotek av exklusiva kunskaper. Det är ständigt fråga Sven Rosendahl i ”Svartböle”, vid 20 års ålder om ett växelspel: den exakta upplysningen blir i sig själv ett estetiskt värde och samtidigt tjänar den lyriska upplevelsen en faktisk iakttagelse. Det är denna poesi i sak som tillåter honom att teckna också det grovt naturalistiska med nästan kinesisk signatur — som då han beskriver rävens exkrementer som ”blå-skimrande slingor av packade tordyvels-vingar”. Trogen sin livskänslas krav på polaritet och helhet inramar Rosendahl alltid sina naturtavlor i årstidscyklar, i ett slutet skeende av kretsgång och återkomst. Mot denna skapelsefond inskrivs så de ensamma djurprofilerna: också i naturvärlden dras han till de avvikande exemplaren, till undantagen och särlingarna. Bakom dessa djurmonografier spårar man källstudier av ovanligt kvalificerat slag, ett outtröttligt insamlande av fakta och en lika outtröttlig inlevelse i dessa faktas innebörd och nyanser av innebörd. Varje djurskildrare ställs ju inför samma dilemma: hur leva sig in i dessa främmande livsvillkor och existensformer utan att samtidigt blanda in mänskliga egenskaper, mänskliga värderingar? Naturligt - 673