CARL-ERIC NORDBERG vis blir den definitiva identifikationen aldrig annat än en illusion; någonstans stöter intuitionen alltid på en mur som bara förmedlar skuggspel och fj ärrekon. Rosendahl har emellertid för sin del kretsat i allt snävare cirklar kring denna identifikation. Han har trängt allt djupare in i naturlabyrinten och blivit en allt subtilare uttolkare av dess hemlighetsfulla signaler och korrespondenser. Sina märkligaste lyssnarrapporter avlägger han i ”Räven från Krackberget” (1941) och framför allt ”De tysta nätterna” (1950). I den sistnämnda boken, som berättar om grävlingar, möter man en verklighetsupplevelse som tycks gestaltad liksom inifrån djurens egna sinnen, en närvaro i nerver och instinkter som man har svårt att inte kalla autentisk. I detta sammanhang inställer sig frågan i vad mån och i hur hög grad naturskildraren Rosendahl influerat människoskildraren. Att den sistnämnde är influerad står klart i den meningen att Rosendahl konsekvent närmar sig människan från ”djursidan”, d.v.s. med utgångspunkt i ett psykologiskt betraktelsesätt som bestämts av hans biologiska livssyn. Men detta innebär ju ingalunda — vilket ibland insinuerats — att han bara skulle vara i stånd att skildra primitiva personers primitiva problem. Ty även om hans människor kan likna trädstubbar och stenblock utvecklar de bakom denna grova fasad en ofta nästan mimosakänslig inre aktivitet. De är förvandlingskonstnärer och gränsöverträdare: de lever (nästan alltid och nästan alltid samtidigt) på flera plan, i olika dimensioner och verkligheter. Och som psykologisk gestaltare av dessa verkligheter är Rosendahl framför allt visionären. Med intuitionens sökarlykta stiger han ned i människornas inre: som i gruvschakt eller mörka brunnar. Med ett förutseende — som nära nog bör kallas klärvoajant — anar han sig in bakom tankarna och medvetandet, in till det outsagda och ofödda, till känslans fosterrörelser. Särpräglad är framför allt hans förmåga att översätta (nästan) obefintliga psykologiska skeenden i (nästan) kroppsligt påtagliga närbilder. Det är emellertid inte bara denna expressiva iscensättning av kolliderande känslor och dissonanta själstillstånd som ger spänning åt Rosendahls människoskildring. Sin dramatiska karaktär får den också och inte minst av att den naturalistiska grundupplevelsen genomgående bryts mot utombiologiska argument, mot moraliska frågeställningar och religiösa trosbehov. Rosendahls böcker handlar — kan man säga — om anpassningssvårigheterna i en tillvaro där människan övergivits både av Gud (om han nu finns) och av samhället (vilket otvivelaktigt existerar) — men likväl känner sig paradoxalt hotad i sin integritet. Denna övergivenhet och detta hot väcker hos henne samma behov. Hon söker alltså kontakt och relation: i första hand till sig själv och i andra hand till samhället men i sista hand också till (kanske inte Gud) men till de universella livslagar under vilka — som hon dunkelt anar — både samhället och hon själv sorterar. Rosendahls första roman ”Vårsådd” (1937) lider av romantisk slagsida. Stilen har svårt att hålla sig nykter och snubblar ofta på veckotidningsklichéer, människoskildringen raglar stundom omkring i känslorus. Men om boken knappast intresserar som isolerad prestation gör den det desto mer betraktad som ett stadium eller snarare som en utgångspunkt i Rosendahls utveckling. ”Hur skulle man göra för att bli intagen i flocken, för att bli respekterad som en människa bland människor?” På den frågan grubblar i sin själs svartare stunder ofta huvudpersonen i ”Vårsådd”, en yngling vid namn Otto Svensson. Han är född och uppvuxen i ett torp och i första kapitlet har just hans mor dött. I de följande kapitlen får vi många inblickar i hans pubertetskval, vilka delvis är av traditionellt snitt — men delvis också mer speciella. Otto är nämligen en konstnär i puppstadiet — vilket betyder att 674