SVEN ROSENDAHL hans utstötthet — i viss mån — blir ett villkor för hans särart. Hans besynnerliga lust att kludda med färg betraktas naturligtvis av omgivningen närmast som ett lyte och hans tavlor utflinas med mycken omsorg av bymenigheten. Besläktad med Otto är lappflickan Marga i novellsamlingen ”Svartstarr” (1949). Också hon är alltså isolerad i sin hemlöshet — som för hennes del dock har sin grund i rasdiskriminering. Kluven mellan sin solidaritet med ursprunget och sin längtan att bli någon annan tvingas hon — via en kärlekshistoria — uppleva omöjligheten att bryta den cirkel hon är dömd att fullborda. Hennes öde påminner i sin tur starkt om David Vallanders i ”Gud fader och tattaren” (1951) och är närmast att betrakta som ett utkast till hans. Även Vallander är ett offer för rasfördomar och splittrad av samma anledning: mellan driften att förneka och bejaka sitt tattarblod. Men han liknar också Otto: i insiktsfulla stunder åtrår han sitt eget främlingskap. Den sociala förnedringen för honom närmare hans egna källor. Han tillhör ingen — men han äger sig s j älv. Att äga sig själv — det är en moralisk investering som bara ett fåtal av Rosendahls människor har råd att realisera. En av dessa få heter Linus Mikaelsson och är huvudagerande samt ung fjällbonde i ”De onda dagarna” (1939) — en roman som för övrigt lider av samma romantiska skönhetsfläckar som ”Vårsådd”. Linus besväras av ett ovanligt välutvecklat faderskomplex, han slits dessutom mellan sin resedröm och sitt ansvar för hustrun men lär sig efter hand att acceptera vardagens krav och når därmed fram till sitt sanna jag. Ingen av de nu nämnda är dock egentligen riktigt representativ för Rosendahls galleri av ensamma, av utblottade. De vågar nämligen se sin situation, sin misär i ögonen — och lyckas därmed också vända den i en produktiv livshållning. Det modet saknar det övervägande antalet av diktarens människor. De Sven Rosendahl 1953. söker i stället på alla sätt upphäva sin undantagsställning. De vill utplåna sig i kollektivet. Men de misslyckas, de stöts tillbaka: ut i själens och samhällets utmarker. I ”Ödetorpet” berättar författaren på ett ställe om en grävling som blir instängd i ett hönshus och ”känner golvtiljorna under tas-tarna som koncentrerad skräck”. Inte bara djuren lider av denna cellpsykos; framför allt gör människorna det. Och de lider bokstavligen som djur. Där är den kvinnosvultne drängen i novellen ”Flyktförsök” (ur samlingen ”Frid på jorden”, 1945) som luras till ett brutalt erotiskt närmande men avvisas: ”likt ett djur som försökt fly ur fångenskapen men som hårdhänt kastas tillbaka in i sin livstidsbur”. Där är pojken Sixten i ”Söndag i Gåsvik” som hamnat utanför ”den nosande, rovlystna flocken” och tvingas försvara sig enligt djungelns lag: ”ett djur som måste bitas för att inte själv bli bitet”. Och där är åldringen som söker upphäva sin isolering genom att i hem 675