CARL-ERIC NORDBERG lighet skriva brev till sig själv och som går i ständig rädsla för att omvärlden — och han själv! — ska avslöja bedrägeriet. ”Hans blick”, heter det, ”rann undan och smet likt en mus, den där upptäcks av människan i ett skarpt upplyst rum och har vägen tillbaka till sitt hål spärrad.” Dessa utestängda är samtidigt de instängda — de är instängda i sin utestängdhet. Det svikna kontaktbehovet får som följ dsjukdom ofta en överhettad självbespegling. De ensamma vandrar inne i sig själva som över vulkanisk mark. Josef Demant i tattarromanen är ”fördolt exalterad efter vanligheten”. David Vallander känner det ”som om en bösshane stod spänd nånstans”. Den saktmodige Linus bär inom sig ”en vitnande glöd”. Ja, t.o.m. den handlingskraftige Esko i 1600-talsromanen ”Elden och skärorna” (1946), som bryter bygd med björnramar och över huvud gör intryck av massivt block, hör hit. ”Han var som ett jordskred, som aldrig hejdades. På ytan kunde allt verka stillnat ibland. Men rätt vad det var, rörde skredet åter på sig. Då märkte man att sättningar hela tiden försiggått på djupet.” I ensamheten mognar alltså neuroserna. Och deras sprängverkan kan rent av komma att hota förnuftet. Särskilt kvinnorna befinner sig i farozonen. Dagny, den rågblonda hemmadottern som en så lyrisk midsommarafton gifter sig med Linus, är i själva verket rätt mycket av en hysterika. När maken sover med troskyldiga andedrag ligger hon sömnlös och kämpar med hjärnspökena, d.v.s. med sina abnormt förstorade skuldkänslor. Också Blenda Vallander våndas i mörkret: hon ser en balett av fasans ansikten göra entré och hon hör hur ondskans pysslingar tassar kring bädden. Det stora sammanbrottet inträffar dock först hos Pardix-Kersti i ”Jättarna leker”: hos henne kan grubblerierna bara vinna förlösning i sin-nessj ukdomen. Hur beter sig då de gemenskapens och nor-malitetens representanter som dessa tillvarons outsiders så häftigt trår efter? Sträcker de ut armarna efter sina förlorade söner? Fäller de tårar över deras hemlöshet? Nej, snarare präglas väl deras reaktioner av en utomordentlig ståndaktig skadeglädje. ”De sökte sig” — heter det med naturalistisk uppriktighet i ”Gud fader och tattaren” — ”in i vrånga lägen, där höll de sen ut som fästingar under korumpan.” En specialbegåvning hos dessa fästingar är deras goda samvete. De har — eller rättare inbillar sig alltid ha — moralen på sin sida. I dess heliga namn äger de inte bara rättighet utan också skyldighet att terrorisera omgivningen. Speciellt kvinnorna tycks animerade av denna brutala pedagogik och uppträder gärna som ett slags själavårdande polissystrar. Som typexempel kan Sara Hammar, bondmoran på Älvkullens gård i ”Vårsådd”, presenteras. Hon har moraliserandet i hela sin grova kropp: hon avrättar människor med ett tonfall och när hon någon gång nedlåter sig till någon trumpen vänlighet gör hon det uppifrån en liten skyskrapa av arrogans. Karakteristiskt är vidare att hon gärna låter Gud fader själv sanktionera hennes domslut. Den sortens strategi visar sig för övrigt också fru Demant väl insatt i. Bakom den allsmäktiges rygg tar hon således betäckning och avlossar från detta metafysiska bakhåll sina giftpilar. Över huvud går fromleriet villigt hand i hand med djävulskapet. Axel Jonsson i den märkliga novellen ”Påskasmäll”, som så utförligt utskrattas av byn när han tvingas gifta sig med en halvfnoskig satkäring, vet noga besked. Det är inget fel på Gudstron i byn, menar han. Men tillägger, vis av bittra erfarenheter: ”Gladast verkar dom åt Satan.” Den speciella variant av gemenskap som kallas äktenskap ger åtskilliga inblickar i in-famiernas dramatik. Bara undantagsvis segrar de ljusa anlagen, som i romanen om Linus och Dagny. (Sällsynt är också en tragikomisk interiör sådan som berättelsen om lappgubben Säverts och hans trivsamt otrogna käring.) 676