ERLAND LAGERROTH femtio års tid har lämnat det bekväma och trygga hemmet för flera veckors strapatsrikt jagande i Söderns vildmarker, fram till att det maskinciviliserade landskapet omkring hemmet vid Jefferson är honom komplett likgiltigt, medan vildmarken är ”hans land”. Påståendet att översvämningen i ”Medan jag låg och dog”, är det enda dramatiska stoff Faulkner upptäckt i sitt landskap kräver en modifiering. Det gäller nämligen endast för den beskaffenhet detta har i dag. Den nyssnämnda ”The Bear” bygger på en motsättning, som rådde där ända in på 1880-talet, nämligen mellan den framträngande jordbruksbygden och den tillbakavikande skogen eller ”vildmarken”, som Faulkner älskar att kalla den. Det låter lovande ur landskaps-skildringens synpunkt, men genom en finess i kompositionen förblir också här landskapet i väsentlig grad utanför framställningen. Spänningen mellan bygd och skog urladdas nämligen inte genom dem (ett sådant skeende hade väl också varit svårt att ge litterär form) utan genom de symboler, som får representera dem i historien: jaktsällskapet å den ena sidan och titelfiguren, den stora björnen, som genom dessa sina representationsplikter får en fullkomligt mytisk kraft och klokhet, å den andra. På så sätt får landskapet aldrig del av det kraftflöde, som ställer björn och människor i relief. Det stannar i det växandets diffusa tillstånd, som en outlöst spänning för med sig. Faulkners förkärlek för stora motsättningar och våldsamma skeenden medför sålunda en koncentration på det mänskliga stoffet och ett förbigående av landskapet i böckerna om Yoknapatawpha. Uppgifterna om skådeplatsen inskränker sig nästan alltid till det episkt oundgängliga, ja ibland fylles inte ens detta mått. En egendomlighet sammanhängande med Faulkners point-of-view-teknik är att han ofta inskränker uppmärksamheten till så små områden, att man får en känsla av att hans personer aldrig lyfter blicken mot horisonten. Vidare perspektiv tas in nästan blott i ”De obesegrade” och ”Inkräktare i stoftet”, och dessa två böcker utmärker sig i vissa partier också för en större fyllighet och skärpa i teckningen av skådeplatsen. På så sätt blir skildringarna i den förra av hur svartnade skorstensstockar under inbördeskrigets sista dagar reser sig över trakten och i den senare av de doftmättade vägarna och den nattliga åsen utanför Jefferson det kanske mest illustrativa som Faulkner berättar om landskapet i sin provins. Det finns således stora hinder för att landskapet skall bli representerat i böckerna om Yoknapatawpha county: skildringens koncentration på medvetandesströmmar och perspektiv hos trångsynta och självuppfyllda personer, Faulkners inriktning mot spänningar och våldsamma skeenden och avsaknaden av just sådant i traktens landskap. Resultatet blir,, att landskapet i de utan jämförelse största partierna av dessa böcker helt utestänges, och där det medtages i skildringen blir det antingen som i ”Medan jag låg och dog” alltför fragmentariskt, eller också uppmärksammas det som i ”De obesegrade” och ”Inkräktare i stoftet” alltför sporadiskt, för att det hos en läsare skall kunna utbildas några djupare eller tydligare föreställningar om det. I själva verket innehåller de flesta av de ifrågavarande böckerna föga mer om landskapet än de enkla kartor, som Faulkner har ritat över sin provins — i ett avseende t. o. m. långt mindre: de saknar nästan fullständigt den överskådliga orientering, som kartorna ger. Men det finns ingen anledning att klandra Faulkner för allt detta — blott våra egna förväntningar och de auktoriteter, som tillskrivit honom något, som han aldrig avsett att göra. Hans ambitioner har, när det gäller Yoknapatawpha county, helt inriktats på skildring av människor och samhälle, och på det området är det han utfört sitt storverk, där är det han skall värderas och kritiseras. Det kan finnas ytterligare en orsak till att hemtraktens landskap saknas hos Faulkner.. 682