FAULKNER OCH LANDSKAPET Han synes i mindre utsträckning än de flesta av dem som i berättelser om hembygden verkligen ägnat sig åt landskapet1, ha levat varaktigt skild från sin hemtrakt, och kanske har han därför inte genom längtan tvingats att i sin fantasi bygga upp en egen bild av dessa landskap, en bild, som kunde varit färdig att sättas in i en roman. En sådan hypotes styrkes i varje fall av det förvånande förhållande, att det i de av Faulkners berättelser, som är förlagda till skådeplatser utanför Yoknapatawpha county, finns en märklig rikedom på landskap fulla av detaljer, djup och skärpa. Vi har redan sett exempel på detta i det tydliga sceneriet från Bostons omgivningar i ”The Sound and the Fury”. Medan ”vildmarken” är tunn och diffus, när den som i ”The Bear” kan nås i Yoknapatawpha, blir den skarp och tydlig, när den som i Delta Autumn måste sökas så långt borta som i Mississippideltal. Just området kring Mississippis mynning tycks ha tilldragit sig Faulkners särskilda intresse; det skildras både i den tidiga romanen ”Mos-quitoes” och i ”Pylon” från 1935 (samt i den bok, som behandlas i det följande). Den utan jämförelse märkligaste landskaps-skildringen hos Faulkner finns dock i den 1939 utkomna ”De vilda palmerna”. Denna bok består av två kontrapunktiskt sammanflätade berättelser, vilka var och en har byggts upp omkring landskap. I den del som heter ”Gammal man” har landskapet tilldelats huvudrollen, och det trots att det även här är krafterna i landskapet, inte dess utseende eller stämningar, som uppmärksammas. Men så är också den skådeplats det här berättas om lika sjudande av våldsamma omvälvningar som landskapet i Yoknapatawpha är stilla och händelselöst. ”Gammal man” handlar nämligen om en gigantisk översvämning av Mississippi och berättar om hur den uppleves av en straff-fånge, som i en liten båt bortföres av strömmarna och hjälplöst driver omkring på vatten 1 Av de på första sidan nämnda författarna är åtminstone Cooper, Storm och Selma Lagerlöf exempel på betydelsen av en sådan exil. vidderna; den ”gamle mannen” är ingen annan än floden själv. Här har Faulkner till sist funnit ett ämne, som låter hans märkliga skicklighet i att skildra våldsamheter och i att leva sig in i ett bestämt perspektiv komma landskapet tillgodo. Till landskapsskildringens fromma överger han dessutom allt som oftast den stränga konsekvensen i fasthållandet av fångens synpunkt, höjer sig över mannen och båten och låter oss följa sin alltomfattande författar-blick i några snabba orienterande svep över de översvämmade landsdelarna. Dessa tre samverkande omständigheter gör skildringarna av landskapet i ”Gammal man” jämbördiga med människoskildringarna i Faulkners andra verk. Det oupphörliga regnet, vattenmassornas självklara oemotståndlighet, när de väller in över bomullsfälten, de virvlande strömmarnas våldsamma färd på sträckor och i riktningar okända för vanligt flodvatten, de drömlikt höga vågorna, som oberäkneligt glider fram över den oändliga vattenytan, den förfärande anhopningen av hus och bohag, djurkroppar och människolik, som förs bort med strömmen — allt detta når upp till en kraftfullhet och en åskådlighet, som knappast överträffas av något annat landskap i litteraturen.1 Den andra hälften av ”De vilda palmerna”,, den som har samma titel som hela boken (eller, för att vara helt exakt, ”Vilda palmer”) handlar om hur en ung läkare och en gift kvinna under svårigheter och umbäranden lever ihop, hur hon blir havande och hur genom ett misslyckat abortförsök hon avlider och han dömes till långvarigt straffarbete. Det egendomliga är, att Faulkner under deras enda år tillsammans flyttar dem runt i hela 1 I det i inledningen citerade stället hos Robert Penn Warren räknar denne till Yoknapatawpha county också just Mississippifloden, och därmed blir hans påstående inte så omöjligt att acceptera. Men en sådan gränsdragning för den fiktiva provinsen finner intet stöd i Faulkners kartor eller i texten i hans böcker. Där slutar countyts område långt före floden. 683