ERLAND LAGERROTH mellersta Förenta staterna. De ser varandra första gången i New Orleans, lever åtskilliga månader i Chicago, tillbringar en ljuvlig indiansommar vid en liten skogssjö i Wisconsin och en ohyggligt kall vinter i en skrämmande dal i Klippiga bergen. Till sist återvänder de till sydstaterna, först till en stad i Texas och sedan till en bungalow vid den heta kusten vid Mexikanska golfen. Vad har nu Faulkner menat med att driva det stackars paret ut på denna sällsamma turné? Tydligtvis har landskapet i varje fall en helt annan ställning här än i Faulkners övriga produktion. Inte på någon av skådeplatserna försiggår det några våldsamma urladdningar, och ändå lägger författaren ner stor omsorg på att skildra landskapen så, att läsaren skall bibringas en livlig och tydlig föreställning om dem. Förklaringen kan nog bara vara, att Faulkner i sin ständiga strävan att förnya sin berättarkonst här gjort ett stort upplagt försök att ge landskapet en funktion, som det tidigare hos honom endast haft på något enstaka ställe.1 Från att ha varit något likgiltigt och förbisett eller en skådeplats för naturkrafternas spel har landskapet i ”Vilda palmer” gjorts till ett medel att i samverkan med handlingen uttrycka och förstärka personernas situation, karaktär och känslor. Det är alltid vanskligt att försöka fastställa vad författaren har menat, att landskapet i det enskilda fallet skall uttrycka, men man kan i stället försöka nå fram till klarhet över vilken verkan det gör på en själv som läsare. I ”Vilda palmer” finner vi som mest påtagligt, att den ohyggliga köld, som härskar i fjälldalen och den fruktan för snar frost som, för varje dag stegrad, vilar över den sommarljuvliga existensen vid skogssjön, kommer oss att känna de två älskandes läge som övergivet och hotat. Men de tre landskapsscenerna ackompanje 1 En ansats till det nya greppet finns i ”Medan jag låg och dog”, där det otillgängliga läget hos familjen Bundrens hus (det ligger uppfluget på en våldsamt brant kulle) uttalar bebyggarnas läggning och situation. rar också de enskilda faserna i händelseutvecklingen. De klara höstdagarna vid sjön, fulla av ”solskenets varma honung” och naturens underbaraste harmoni, står i verkningsfull samklang med det fulla och rika kärlekslivet mellan de två älskande vid denna tid; både väder, landskap och känslor är i överflödet av varm sällhet (om också hotad sådan) tämligen unika i Faulkners produktion. Den djupa dalen i bergen, där de två människorna lever under fjällmassornas tyngd och ständigt ansatta av den förfärligaste köld (det är väl Faulkners hemhörighet i den varma södern, som får honom att på ett för oss smått förvånande sätt framställa köld som något fruktansvärt), framkallar hos oss en skräck-känsla, som i den rätta ödesdigra stämningen sveper in upptäckten att kvinnan blivit befruktad. Den heta kusten, natten, den våldsamma vinden och de svängande palmerna, slutligen, ger ökad intensitet åt de sista partiernas tema: undergång och död. Med ”Vilda palmer” har Faulkner gjort ett försök i en genre, som kan följas tillbaka åtminstone till romantiken. Bland dessa många tidigare verk finns det ett som är uppbyggt på precis samma sätt: Hardys ”Tess av släkten d’Urberville”. Också i den skiftar skådeplatsen för varje ny fas i en kärlekshistoria, och varje landskap är stämt samman med sin fas och ackompanjerar den. Skillnaderna mellan de två verken är emellertid stora. Hos Faulkner finns inte som hos Hardy ett överflöd av fina nyanser och av genom luft och ljus framkallade skiftningar, utan allt är skarpt och klart. Man kan väl peka på att detta överensstämmer med strömningar inom målarkonsten vid tiden för vars och ens skapande, men viktigare är, att dessa drag kan ses som produkter av det mest väsentliga i de båda författarnas kynnen. I Faulkners skärpa och klarhet återfinner man samma förkärlek för det starka, utpräglade och enhetliga, som har format alla hans verk till berättelser om urladdningar av spänningar mellan människor och mellan naturens element. Hardys 684