FAULKNER OCH LANDSKAPET fulltoniga skala däremot bär vittnesbörd om det ytterst fina iakttagande av tingens egenskaper och den förståelse för de intryck dessa gör på oss människor, som var hans kanske förnämligaste författaregenskaper. I förstone kan man kanske tycka, att Faulkners rena och starka effekter är väl så verkningsfulla i denna samverkan med karaktärer, situationer och händelser som Hardys mer finstämda. Ett närmare studium måste dock ge den hardyska författartypen försteget i tillämpandet av denna ”symfoniska” kompositionsmetod. Verkan beror mer på förståelse för innebörden av varje enskild ton och på samstämdheten mellan instrumenten än på den styrka och renhet, med vilken ackorden anslås. Det förefaller också, som om Faulkner insett, att det låg mindre väl till för honom att uttrycka människors karaktärer, känslor och situationer medelst paralleller i landskapet än genom deras medvetandesströmmar och genom expressiva drag i deras yttre uppenbarelser. Försöket från ”Vilda palmer” har han i varje fall inte upprepat, utan människoskildringen i hans senare böcker sker med de två senare metoderna (förutom naturligtvis med de mer självklara sätten dialog och handling). Låt oss till sist återvända till Yoknapa-tawpha county, ty det är ändå det viktigaste ämnet för Faulkners diktning. ”De obesegrade” och ”Inkräktare i stoftet” var de två böcker, i vilka vi fann mer än fragment av dess landskap. Av dessa två är ”Inkräktare i stoftet” den märkligaste. I denna bok, som är utgiven så sent som 1948 (och som alltså har tillkommit ejter de i inledningen citerade superlativerna om den litterära provinsens livfullhet och fullständighet!), finns i skildringarna av den åsrika trakt omkring den kyrkogård, där de upprepade ”inkräktningarna i stoftet” försiggår, en sådan tydlighet och stämningsrikedom, att de tycks tyda på ett nyvaknat intresse hos författaren för innehåll och atmosfär i detta slag av landskap. Om denna omsvängning är ett nytt tillfälligt experiment eller ett resultat av en varaktigt förändrad inställning hos Faulkner, låter sig naturligtvis inte säkert avgöra. De två böcker om Yoknapatawpha, som Faulkner utgett efter 1948, ”Knights Gambit” och ”Själamässa för en nunna”, hör emellertid till hans på landskap allra fattigaste, och det tyder onekligen på att ”Inkräktare i stoftet” blott var ett mellanspel. Det tycks, som om det förhållandet att Faulkner kanske mindre än någon annan författare har behov av landskapet för att uttrycka vad han vill säga om sina gestalter skulle medföra, att han aldrig riktigt helt låter det få en plats i diktningen om sin hemtrakt. Med all förståelse för denna Faulkners egenart som författare och beundran för de prestationer han utfört med sin teknik i människoskildringen måste man konstatera, att det vore skada, om han aldrig — mer varaktigt — skulle utöka sitt register till att också omfatta landskapet i Yoknapatawpha county. Om han på samma sätt som i ”Inkräktare i stoftet” skulle fortsätta att väva in det i nya berättelser, skulle han göra våra föreställningar om denna sin provins inte bara livligare och åskådligare utan också fullständigare och djupare. 685