BJÖRN von ROSEN FRÅN DEN RÄTTA SIDAN OM BERGEN Det finns en bergskedja i ”The Barrens”, ödemarkerna i norra Kanada, som har kommit att spela en betydelsefull roll för de eskimåstammar som lever här, ”vildrensätarna”. På ena sidan om denna långa men inte särskilt höga vattendelare bor en stam av eskimåer, som genom uppblandning, civilisa-tionskontakter eller andra, svårförklarligare orsaker har kommit att brista i den egenskap på vilken ödemarkseskimåernas oskrivna lag vilar: det osvikliga saktmodet. Dessa människor är ur sina stamfränders synpunkt besynnerliga och riskabla såtillvida som de kan fatta humör, gräla — inbördes och med dem — och någon gång till och med i hastigt mod dräpa. De äkta vildrensätarna finner denna lynnesart inte bara gåtfull utan också, ur praktiska synpunkter, katastrofal. Hela deras tillvaro uppe i denna värld av köld, snö och mörker är byggd på lagen om den totala gemenskapens saktmod. Den familj och den stam som inte obrottsligt tillämpar den lagen, överlever inte. Och här gäller i hög grad regeln om att stämma i bäcken. Ett hårt ord, en uppbrusning, är inte en beklaglig irrita-tionsanledning utan ett hot mot tillvarons själva grund, något vansinnigt som en fullvuxen och normal människa aldrig någonsin låter komma sig till last. Småbarn blir vreda, men de bestraffas aldrig; de lite äldre barnen fattar snart galoppen, de vill ju inte räknas till småbarnen, de oansvariga, längre än nödvändigt; den oskrivna lagen behöver sällan Farley Mowat: Vildrenens folk. Norstedts 1953. 14:—. Inga Ehrström: Slocknad är elden. Forum 1953. Kr. 14: 50. ens formuleras i ord, den verkar genom det obrutna exemplets makt. Det enda undantaget mot denna saktmodets regel gäller behandlingen av det ytterligt ringa fåtal av vuxna individer som inte själva kan hålla den, som av någon anledning utvecklas till undantagsmänniskor (ur vildrensätarnas synpunkt), till obehärskade vettvillingar och dråpare. Dessa undantag är så sällsynta att det i deras fall nästan alltid verkligen rör sig om själsrubb-ningar: om imbecilla eller vansinniga. Sådana omhändertas av den urgamla inhemska rättvisan på ett karakteristiskt sätt. Den vettvillige får begå våld på våld, får till och med ibland dräpa flera människor, utan att omhändertas eller bestraffas. Till sist, när det för hela stammen står klart att allt hopp är ute om att vederbörande skall återfå sitt förnuft, går några av hans närmaste manliga släktingar och vänner avsides och beslutar i hemlighet hans död, varpå exekutionen verkställs lika lidelsefritt som om det gällt avlivandet av en folkilsken slädhund. Detta system, som verkat under otaliga generationer, har av ödemarks-eskimåerna från ”den rätta sidan” om sagda bergskedja skapat ett folk av oföränderlig vänlighet och försynthet, medan stammen från den andra sidan berget alltjämt brister i fråga om detta eskimålivets själsliga och fysiska fundament. De utesluts inte därför alldeles ur gemenskapen, de tillåts alltjämt att närvara vid de årliga sammankomsterna, men de betraktas som i högsta grad besynnerliga och oberäkneliga, en stam av potentiellt farliga dårar. Uppfattningen av deras särställning kommer till uttryck i en möteshälsning, som 686