FRÅN DEN RÄTTA SIDAN OM BERGEN inom hela resten av vildrensätarnas folk utväxlas så snart man på långt håll över vidden upptäcker en människa eller en grupp vandrare : ropet ”vi är från den rätta sidan — den rätta sidan om bergen”. Det är det accepterade lösenordet och betyder sålunda, vi är saktmodets folk. Uppgifterna ovan är hämtade ur Farley Mowats bok om dessa västliga (kanadensiska) eskimåstammar. Hans skildring är kanske en aning idealiserande — jag vet det inte bestämt, men jag misstänker det — men den är säkert riktig i huvudsak och vad beträffar underlaget av faktiska observationer. Samtidigt med Mowats bok har det kommit ut en skildring av en svensk författarinna om livet hos den stora ostliga eskimågruppen, den på Grönland; mindre etnografiskt inträngande, saltare och mer drastisk, men i den bild den ger av eskimåernas temperamentsstruktur förbluffande väl överensstämmande med Mowats — förbluffande med tanke på det stora avstånd som dock skiljer de två folkspillrorna åt, och den långa tid som gått sedan de skildes. Bägge böckerna är väl värda uppmärksamhet både som reseskildringar och som etnografiska dokument; bägge mynnar därtill ut i bittra anklagelser och kommer att väcka mycken nyttig förargelse. Mowat började, som många andra naturskribenter, som fågelfantast och äggsamlare. Under en resa i gymnasiståren uppåt den ändlösa Hudson Bay-järnvägen förlorade han sitt femtonåriga hjärta till The Barrens, på samma definitiva sätt som fågelförsj unkna svenska skolpojkar kan råka kära ner sig, ohjälpligt och en gång för alla, i Sjaunjaape eller Mud-dus. I tjugoårsåldern fick han tillfälle att återvända dit som konservator och ornitolog. Då inträffade ett fenomen vars giltighet en man som Svante Lundgren kanske kan intyga: när en sådan oresonlig kärlek fördjupas, vidgas den också. Huvudparten av Mowats intresse kom att flyttas över från fåglarna och renarna, som han rest upp för att studera, till ”vildrensätarna” — den folkspillra som isolerad häruppe i den arktiska tomheten nästan helt glömts bort av både vetenskapen och det egna landets regering. Hans första reaktion vid mötet med vildrensätarna var olust inför deras nöd och en vanmäktig önskan att bistå dem; så småningom växte ur denna grund en stark ömsesidig vänskap. Hans bok är en anklagelseskrift mot Hudson Bay-kompaniets och andra företags (konservfabrikers) kortsynt merkantila exploatering av The Barrens’ enda rikedom — vildrensflockarna, vars strövande massor gjorde det möjligt för eskimåstammarna att leva häruppe i de enorma, annars nästan sterila vidderna; och mot den kanadensiska regeringens brist på intresse för denna del av sina undersåtar. De siffror han ger — såvitt jag kan se omöjliga att gendriva eller försvara — är hårresande, men de kan säkert överträffas från andra delar av världen, där förmyndar-nationer funnit det onödigt att sörja för åtagna (d.v.s. en gång underkuvade) bröder. Hans känsla för det utdöende ”saktmodets folk” har på det sättet kommit att svälla ut till en indignation mot alla aktiva och passiva välfärds- och herrefolk, mot vårt — den vita rasens — fögderi över huvud taget på jordklotet. Jag vill inte gå Mowats bok för nära inpå livet. Den har intressanta enskildheter, åtskilligt av etnografiskt och bitvis också zoologiskt fängslande stoff; den kan väl läsas som ren reseskildring av dem som så önskar (Thle-wiaza River störtar sig fram genom ”ett landskap som ser ut som helvetet borde göra om eldarna slocknade” — just den snedställda slaggvärlden känner jag igen från Etiopien och kan försäkra att bilden inte kan förbättras.) Men jag vill inte låta bisynpunkter och estetiska påpekanden sudda bort det avgörande hos den här boken, som är dess helhet: det samlade budskapet. En enda detalj i den måste jag nämna innan jag går vidare —■ institutionen ”sångkusiner”. Det är västeski-måernas form av blodsförbrödring, den slut- 687