BJÖRN von ROSEN giltiga instansen i saktmodets gemenskap. Denna etnografiska egendomlighet har grovt missuppfattats av resenärer och folklivsskild-rare hittills; Mowat ger oss dess fina kärna, som klumpigare händer alltför ofta krossat och kastat bort med bitarna av det yttre skalet. Inga Ehrströms bok om eskimåerna handlar noga räknat inte alls om eskimåerna. Handlingen spelar bland dem, men de dramer som skildras är personliga, de etnografiska och medicinska iakttagelserna strös sakligt in i en ränning av intensivt människointresse. Skildringen omspänner en resa, ett par grön-landsdanska livsöden (det ena, den ”frigjorda” köpenhamnsmålarinnans, berättat så att man känner stinget av klospetsen på en verklig novellist) och slutet på ett äktenskap. Det sista motivet är ytterst tragiskt — författarinnans make döende under upprörande omständigheter på hemresan — och behandlat utan barmhärtig distans, i en ännu färsk och pulserande smärta. Ändå är resultatet som helhet på ett besynnerligt sätt inte beklämmande, boken är nästan lycklig. Det är en förbryllande bok i många avseenden — inte färdig, inte homogen, men nog intresserar den. Stilen är bitvis starkt drastisk. Inga Ehr-ström hör avgjort till dem som kallar en spade för spade. Hon väjer inte för helhjärtade beskrivningar av några sensationer, från de djupaste till mera lättvindiga (sådana som den att bli körd i hundspann av en körsven som har egenheten att mitt i farten vilja kasta vatten åt lovart). Hon är inte bara drastisk, hon har också den rätta, obekväma sannings-lidelsen. Det är nog en hel del goda danskar och grönlandsdanskar som kommer att känna ett lätt tryck över mellangärdet vid läsningen av den här boken. Den är, som Mowats, en bra anklagelseskrift och en bra reseskildring, men i ett avseende är den annorlunda och överlägsen — den är ett oerhört livsnära dokument. Det stoff den handlar om bjuds nog bara en gång i livet, vilket är tur; vi blir ju äldre och mer avtrubbade; för övrigt skulle ingen uthärda en andra klunk ur den bägaren. Men jag har ändå en aning om att Inga Ehr-ström inte är en enboksförfattare. Hon är inte ens en reseboksförfattare, hon är författare. Den ännu en smula oskolade kraft som flyter ur hennes penna verkar inte att vara av det slag som skapas av ovanliga händelser och försvinner med dem. På vilket område hon kommer igen vet jag inte, men jag känner mig säker på att hon gör det. Och jag har svårt att föreställa mig att hon någonsin kommer att skriva om likgiltiga ting. Det är en egendomlig tillfällighet att vår lilla litteratur om eskimåer under samma bokhöst har berikats med två så var för sig egenartade och så inbördes besläktade verk som hennes och Mowats. De är läsvärda som reseskildring, som naturbeskrivning, som populärvetenskap och som anklagelse. Den vetenskapliga sakligheten i dem förminskas på intet sätt av den vrede den delar plats med, båda övertygar i samma grad. Det sista beror kanske på att den vrede det här är frågan om är en vrede mot den egna rasen och dess försyn-delser, en känsla som i grund och botten bara är baksidan på en stark människokärlek. Det är saktmodets vrede, den som icke söker sitt och som riktar sig bara mot negativa och livs-förstörande makter, främst mot den självbelåtna liknöjdhet som dräper lika säkert som knivar. I det avseendet är båda dessa författare, för att tala med vildrensätarna, från den rätta sidan om bergen. 688