BOKRECENSIONER DEN TILLFÄLLIGE Pär Lagerkvist: Aftonland. Bonniers 1953. 10:—. Att människan är tillfällig, att hon snart skall vara en av dem som levat för längesen, att jorden skall minnas henne ”så som den minns gräset och skogarna” och ”så som bergen minns vindarna” är ett tema som Pär Lagerkvist sällan mera genomgående varierat än i ”Aftonland”, men den intensiva ångestton av gråt och bävan som ljuder latent också i hans ungdomslyriks monumentalaste och med största klarhet lysande manifestationer — ”allt är mitt och allt skall tagas från mig” — är förvandlad, mildrad. Borta är också den suveräna naivismens raffinerat underbara grepp vid violinens smärtsamt skärande stråkdrag. Och en kanske högre renhet men med mindre tonresurser spelad fångar nu vårt öra, binder nu vårt blod och isar litet hjärtat: Allting finns, blott jag ej längre finnes, allt är kvar, den lukt av regn i gräset som jag minns och vindens sus i träden, molnens flykt och mänskohjärtats oro. Blott mitt hjärtas oro finns ej längre. ”Allt skall glömmas.” ”Allt skall slockna.” Från det egna ödets öde öde vänder skalden i en annan dikt till Kosmos’ öde, till en scen av överväldigande tomhet. ”Var det allt? Det vet vi inte.” Poesin är poesins svar på poesins frågor. Men för Pär Lagerkvist är, tänker man sig, frågorna viktigare än poesin, och detta ger åt hans dikter ibland större mänskliga dimensioner än poetiska. Ändå finns det just i ”Aftonland” många dikter som är svar i poetisk mening. Havet som finner förströelse i att betrakta människans vackert tillfälliga ansikte, jorden som minns henne som den minns gräset och skogarna, universum som minns henne som ett snabbt övergående brus i havets snäcka är sådana svar, fyllda av en mild och tvekande försoning med evigheten. Det hör till Pär Lagerkvists egendomligheter — det är kanske rentav en väsentlig sida av hans storhet som diktare — att människans gåta för honom är identisk med evighetens gåta. Människan som liten kryper ur unken håla under evighetens tysta stjärnor är en gåta med en gåtas dubbla mening. En diktare med ett sådant aldrig upphörande intresse för det oerhörda, med den oändliga rymden som dominerande scenrum kan inte ha så mycket intresse över för det ”vackert tillfälliga”. Och lika litet som hans ungdoms stora dikter visar boken ”Aftonland” honom som intressent i mångfalden eller i det individuella, och därför är det kanske, när tonen blir alltför stor och ren och synen alltför isigt klar och vindstråken ur rymden alltför kalla, en mjuk och vilande lättnad att höra honom nämna tillfälligheten ”vacker” eller se honom ge åt människans gåta en starkare accent: Din dryck är unken och ditt djup är grumligt och stjärnans ljus hos dig är bara lånat. Och ändå — hela stjärnevalvets gåta är ingenting mot gåtan i din spegel. Om man skyggt och tvekande vågar observera att Lagerkvists människa är i hemligt förbund med den enda hemlighet som är större, lika stor eller nästan lika stor som hon själv: evigheten, oändligheten — så är därmed inte sagt, aldrig sagt, att man kan finna henne försonad med livet. Diktaren kan uttala en önskan om oändlig väg med okänt mål men betonar samtidigt att han aldrig vill försona sig med livet, inte heller med döden. Evigheten kan han acceptera som en rymd där själen får sin dimension; det tillfälliga livet och den tillfälliga döden kan han aldrig, i grunden godta. Av sin existens under evighetens perspektiv, under rymdens gränslöshet får människan sin storhet; av livet kan hon endast vänta sig den stora övergivenheten. Ty hon är övergiven av sin Gud, lever blott i den ständiga förlusten av sin Gud. Om den ständiga förlusten av Gud handlar också centrala dikter i ”Aftonland”. I några av dem, långa, retrospektiva, besinnande och stammande som själva minnets process, ser diktaren tillbaka in i den djupa barndoms-natten, då han för första gången upplevde rymdens ödslighet, då han för första gången 689