BOKRECENSIONER förlorade sin Gud. Med gamla ögon ser han sig tillbaka och begrundar sitt främlingskap, sin roll som gäst hos verkligheten. I den centrallyriska svit som följer, begrundas gudens roll, ”den gud som inte finns, den fruktansvärde guden”. Medvetandet om att vi är övergivna, att vi är älskade av ingen men fåfängt sträcker oss i längtan efter något utöver oss själva kristalliserar övertygelsen att inget är så ”djupt som saknad, som obesvarad kärlek”. Förlusten av Gud blir större än Gud. Om Gud inte finns så finns ändå förlusten av Gud: Om du tror på gud och någon gud inte finns så är din tro ett ännu större under. Då är den verkligen någonting ofattbart stort. Varför ligger det en varelse nere i mörkret och ropar på något som inte finns? Varför förhåller det sig så? Det finns ingen som hör att någon ropar i mörkret. Men varför finns ropet? Men ”Aftonland” förklingar inte så. Inte så helt i frågor. Om det är viktigare att ropet finns än att Gud finns får man själv besvara, förneka, bejaka. Men i ”Skapelsemorgon”, en av bokens största och vackraste dikter, kan man för sitt övergivna husbehov finna symboliska svar på eviga frågor: blommorna inne i vilka det ständigt råder mörker och vilkas skönhet endast vi kan se; himlen som inte kan se sin älskade men tröstar sig med att: ”han är hos mig om natten när hans smycke strålar kring mitt huvud”. Om människan heter det här: Jag är människan. Mig hände det fruktansvärda att han blåste in sin egen själ i mig. Så gudalik och så full av oro. Så gudalik och så övergiven. Så full av saknad. Så tillfällig. Hur skaparens tomma hand gapar! ÅKE JANZON FÖNSTER MOT EUROPA Arvid Brenner: Stranden mitt emot. Tiden 1953. 16:50. Redan den första scenen på snälltåget från Hamburg till Schweiz lovar gott. Den har en för Brenner ny livlighet och koncentration, man blir genast intresserad. Och fortsättningen har inga eller nästan inga partier som är mattare. Den gedigna psykologiska kunnigheten, den flärdfria, en aning glanslösa stilen, den stora objektiviteten, den milda, förstående människosynen, det aldrig slumrande människo-intresset och den betydande människokännedomen har som bekant ända sedan hans första framträdande för 20 år sedan varit egenskaper som utmärkt Arvid Brenner. Men ”Stranden mitt emot” uppvisar flera nya drag. Stilen är fastare och kan inte längre kallas glanslös, rytmen är snabbare, kring människor och scener finns en atmosfär, något som förut ibland har saknats, och hela boken har den spänning som utmärkte hans debutroman, ”Kompromiss”, fastän förstärkt. ”Kompromiss” skildrade Tyskland strax före die Machtübernahme, ”Stranden mitt emot” skildrar de neutralas värld i schweizisk form strax efter andra världskrigets slut. Och spänningen uppstår — bland annat — ur konfrontationen mellan en skyddad borgerlig värld och en värld med färska erfarenheter av diktatur, krig, svält, katastrofer och bombanfall. Det finns ingen svensk författare som kan göra en sådan konfrontation lika levande som Arvid Brenner. För dels har han ett utomordentligt starkt människointresse, dels har han på sin tid på ort och ställe personligen upplevt både nazism och kommunism. Och att hans politiska intresse fortfarande är stort, det har spänningen i världen sörjt för. Som född och delvis uppväxt i Tyskland har Brenner dessutom fått en skärpt blick för neutrala länders speciella undantagsställning när det gäller välstånd och komfort, självtillräcklighet och oerfarenhet. Allt detta gör Brenners bok till ett fönster mot Europa, till en välbehövlig tankeställare för det skyddade Sverige och till en aktuell roman, för konflikten mellan diktatur och demokrati, mellan kapitalism och kommunism hör ju inte till det som är passerat. Men även om en politisk aspekt kan sägas prägla Brenners roman så är kärnan i den en samling inträngande människostudier. Författaren företräder med stort allvar den tredje ståndpunkt som är människans och frihetens. Människoskildringen är verkligen remarkabel. Brenner är inträngande på ett väsentligare sätt än förut. Ja, hela boken är fylld av betydelsefulla situationer som sammanställs på ett naturligt sätt, och det gör att man läser varje mening med spänd uppmärksamhet. Huvudpersonen är som så ofta hos Bren- 690