BOKRECENSIONER ner ingen hjälte. Han har flytt från Tyskland därför att han inte stod ut med nazismen och därför att han var för feg för att ansluta sig till en underjordisk, kommunistisk opposition — vars doktriner han inte heller kunde helhjärtat omfatta. I Schweiz får han det bra, blir rikt gift, men omges i gengäld av en förlamande borgerlighet. Han trivs och vantrivs. Hans äktenskap är inte som det skulle vara, och nu när kriget är slut kan han känna en längtan tillbaka, till ”stranden mitt emot”, som ligger på tyskt område. Han är en människa med ständiga skuldkänslor, och han är högst kluven. ”Ibland blev han så många, att de liksom upphävde varandra. Summan blev ett slags intighet.” Men Rolf — så heter han — har en förmåga att vinna ungdom och avvikande människor. Och hans hänsynsfullhet och smeksamhet gör honom omtyckt av kvinnor, liksom hans tolerans gör honom lätt att umgås med. Hans hustru Maria är på så många sätt ett präktigt fruntimmer att de flesta som träffade henne i verkligheten väl skulle tycka att hon var ”en ovanligt riktig människa”. Men Bren-ner, vars porträtt av henne är ett mirakel av balans och tålmodigt studium, placerar henne än i en fördelaktig, än i en ofördelaktig dager. Och resultatet blir att man ser in i hennes innersta skrymslen och på en gång förstår henne, tycker synd om henne och känner sig främmande för henne. Hennes syster Anna är lika påtaglig med sin ytliga intelligens, sin receptivitet, sin elakhet och sin notoriska opålitlighet. Men det är betecknande både för Rolfs tolerans och för hans ovärldslighet och ensamhet att han ibland kan känna eller har kunnat känna det som om hon vore en människa som man ”alltid kan tala öppet med”. Betydligt enklare funtad är den tredje systern, Pauline, som emellertid skulle vara en tacksam roll på scenen, fast även hon är måttfullt skildrad. Men det är nu en gång så, att en person som är en blandning av gudfruktig-het, naivitet, obegåvning och familjekänsla, framställd av en någorlunda god skådespelerska, sällan förfelar sin verkan på teatern. Pauline både blundar för sin son Georgs förhållande till tjänsteflickan Erna (som samtidigt ska anses som medlem av familjen) och kontrollerar ängsligt om flickans bindor är med i tvätten eller ej. Men, som Brenner :säger, Pauline ägde ”inte kraft att spränga idyllen”, och dessutom var det ju en ovärderlig sak att sonen ”fanns kvar inom hemmet, bevarad från mångahanda frestelser”. Det finns emellertid också hjältar i Bren-ners roman liksom det finns dramatiskt tillspetsade situationer. Hjältarna är två ungdomar, flickan Else som kommer direkt från nöden och de urblåsta husen i Tyskland och pojken Peter som är schweizare och Paulines yngste son. De är faktiskt lika levande båda, flickan med sin trots alla förfärliga upplevelser sakta spirande livskänsla, pojken med sin trots alla gynnsamma villkor växande vantrivsel med sin borgerliga omgivning. Med en självklar naturlighet öppnar sig, förråder sig och sluter sig dessa ungdomar, och särskilt samtalen mellan Peter och Rolf är beundransvärda exempel på osökta och ändå väsentliga dialoger. Det är i den eleganta hattaffären som Else för ett ögonblick exploderar: Gud bevare mig, sa Maria. Jag är väl ingen skådespelerska eller judinna heller. Hon kom ihåg sig och tilläde: — Det vet jag förstås att en aktris (som Elses mor) måste klä sig extravagant, det hör till hennes yrke. — Mamma gick alltid barhuvad som jag, sa Else. Men vad menar du med judinna. — Ja, judinnor brukar ju gärna spöka ut sig lite. — Särskilt i lägren. Och på transporten till gaskamrarna. Och på sätt och vis är det samma vantrivsel — fast på ett mera oerfaret sätt — som ligger bakom Peters förklaring att han inte vill till universitetet utan tänker ta jobb på fabrik i stallet för ”det finns inga hederliga människor i vår samhällsklass”. I mitt tycke har ”Stranden mitt emot” inte bara blivit bättre avvägd genom införandet av Else och Peter, utan genom dem har romanen också blivit mänskligt intressantare och fått en ny dimension. De har ju — som del heter — hjärtat på rätta stället, men de är fördenskull inte idealiserade utan trovärdiga. För övrigt: om en idealistisk och allvarlig läggning i någon ålder kan sägas vara vanligare än i någon annan så är det ju i ungdomen. Dessutom har man på känn att det för Brenner har varit ett behov att för en gångs skull också släppa fram en smula tro på framtiden. Men detta lättande molntäcke innebär i så fall inte något större hopp om kommande solskensdagar. Brenner tolkar vid ett tillfälle Elses sinnesstämning så här; 691