BOKRECENSIONER På andra håll hade ju alla blivit märkta till sist, också de likgiltiga. När himlen fattade eld och husen förvandlades till vacklande jättar, som kom störtande mot en, då undkom ingen. Det var ändå som en sorts rättvisa. Ibland kunde hon tycka det gjorde detsamma, om människor var goda eller onda, bara de blivit märkta. Ville se märket inbränt i de här släta ansiktena ... Nej — inte när hon såg folk ute på gatorna. Vanligt enkelt folk. Dem unnade hon att leva i en annan tidsålder. Detta är, sansat uttryckt, vad ofantligt många av dem som upplevt krigets ohyggligheter känner eller har känt, och det är sådana känslor som kan genomgripande förvandla människor. Brenner, som är lika ovillig att döma som att önska människorna lidande, förstår sådana känslor. Det är konfrontationen med de välbärgade, skyddade och släta som utlöser denna reaktion, men det är samtidigt en reaktion som kan uppstå oberoende av en så bjärt kontrastverkan, fast den naturligt nog då inte blir så våldsam. ”Stranden mitt emot” är styvt komponerad, och jag tror att stramheten har ett visst samband med att Brenner har börjat skriva dramatik. Analyserna har verkligt subtila nyanser, erfarenheten har en även för Brenner ovanlig mognad, och perspektivet är djupt. Det är en rik och mättad bok vars situationer, repliker och personer fortsätter att leva i läsarens fantasi. Utan att ha läst allt som Arvid Brenner har skrivit tar jag risken att påstå att ”Stranden mitt emot” är hans hittills mest betydande verk. Det är en roman som man skulle vilja läsa om. Knut Jaensson NORRLÄNDSK PIETÄ Björn-Erik Höi jer: Rosenkransen. Bonniers 1953. 13:75. Björn-Erik Höijers ”Rosenkransen” är en välpackad bok. Det finns inga döda punkter i den, inga tomma partier. Bit fogar sig till bit i ett rörligt och meningsfullt mönster — halvgenomskinligt klart på en yta, som prunkar i bondeslöjdens mättade färger — skuggigare på djupet, där myternas figurer rör sig i sina urgamla banor — sugande mörkt längst ner, där teogoniernas väldigheter vänder sina stelt arkaiska leenden mot det ljus, som sipprar ner genom tidsåldrarnas skiktade dunkel. Björn-Erik Höijer arbetar i ”Rosenkransen” med tre teman, underverkstemat, rosenkranstemat och temat Ottilia. Egentligen är boken uppbyggd kring underverket. Folket i den lilla byn vid älvkanten har en lång och brinnande längtan efter undret, tecknet, som skall säga att Gud finns. Dels är det detta, att ”sekten”, tydligen waldenströmmarna, har haft ett av sina högkvarter i bygden, och att det hör till den anständiga ekiperingen att vara troende. Dels är det fattigdomen, lungsoten, spriten, det nästan övermänskliga slitet —hela det tunga och svåra livet — som fordrar en mening och ett hopp långt ovan denna eländets hopplöshet. Och då det ryktas att Gabriel Emanuelsson är utvald, ja, kanske mer än en utvald, att hans födelse har ledsagats av tecken och att hans mor har haft sällsamma upplevelser, då samlas en hel menighets fordrande förhoppningar kring en yngling, som har ganska liten vördnad för det prästerliga, och som har alls ingen längtan att gå den väg, som stakas ut för honom. Med mjuka knuffar och halvutsagda maningar drives han i väg, och i bokens sista avsnitt är han en ung präst, som vid ett stort friluftsmöte på andra sidan älven gör sitt första framträdande inför hemförsamlingen. ”Ta denna frätande ångest ifrån dom av oss, som — som inte orkar bära den. Bevisa dej med ett tecken. Ge oss underverket.” Detta är hans bön, frampressad av mångas längtan och av moderns blida, fordrande skröplighet. Och undret sker — med en variation av det underverkstema, som Björn-Erik Höijer för några år sedan förde fram i ”Innan änkorna kom”. Det är när Gabriel släpper ordet ”måste”, det är i det ögonblick då han erkänner, att han inte kan be och att han inte har tro, som han blir i stånd att föra sin menighet från den timmer-bråte, där den tagit sin tillflykt, när färjan sjönk mitt i älven, fram till den räddande stranden. Och Björn-Erik Höijer tycks också, både i den scen, där Lill-Eva ger ”moffar” en troslektion, och i de stora slutscenerna, vilja säga, att det inte är behovet av under, som är det primära, och undret, som är det sekundära, utan tvärtom. I en av Josefsroma-nerna låter Thomas Mann Josef säga, att drömmens uppfyllelse finns redan före den profetiska drömmen. Erfarenheten tycks säga, att bönens uppfyllelse likaledes finns före bönen. Och i ”Rosenkransen” ligger sjunktim-ret, som blir Gabriels bro, som ett golv under älvens blanka vatten, redan innan den unge 692