BOKRECENSIONER prästen ber om ett under. Undret är i Björn-Erik Höijers bok någonting som finns och inte någonting som sker. Om underverkstemat hade varit det enda temat i ”Rosenkransen”, så skulle den ha varit en välbalanserad bok. Som det nu är så tippar den emellertid över, den förenade tyngden från Ottiliamotivet och rosenkrans-motivet vrider den på sned. Men vad den förlorar i konstnärlig slutenhet, det vinner den i intresse. — Björn-Erik Höijer är i denna bok angelägen om att understryka att hans namnskick är symboliskt. Han talar själv om att Thomas Thomasson är tvivlaren och att den fromme Petrus Alm är klippan, den jordiska klippan, som inte håller. Ätt Gabriel är Guds stridsman är lätt att räkna ut. Och Mirjam, tattar-pigan, som ger Gabriel hans första kärlekslek -tion —• en av de kyskaste, hetaste och ömmaste i svensk litteratur — och som på bokens sista sidor sitter på älvstranden som en grotesk norrländsk pietå med den döde Gabriel i sin famn, hon är vad hennes namn säger henne vara, hon är Mirjam, hon är Maria. — Men när det gäller sömmerskan Ottilia, som en gång födde ”byjesusen” till världen, då är det omöjligt att finna någon symbolisk tolkning av hennes namn. Såvida man inte vill tro, att Björn-Erik Höijer har lekt en sinnrik kurragömmalek med sina läsare och låtit namnet på det blinda helgonet Ottilia, vars dag firades den 13 december, komma in som en ersättning för namnet på det blinda helgonet Lucia, som hade och har samma åminnelsedag. Ty Ottilia är liksom Lucia ett dubbelväsen. — Lucia är den sexuellt rena, men Lucia är också Lusse, den ohejdade sinnlighetens uråldriga symbol. Ottilia är den rena. För henne är äktenskapets ting ”synden”, kroppsligheten äcklar henne, hon är hårdnackad jungfru trots att hon har fött tre barn i äkta säng. Då byn gör sina antydningar om, att Gud väljer sin brud var han vill, och menar ”Gossen kunde mycket väl...!”, så protesterar hon inte. Men hon föder sitt barn under orgasm och genom hennes drömmar ekar de svarta hingstarnas hovslag, snoken ringlar i drömmens dike, och skalbaggen, som i myternas symbolkrets står närmast intill Lusse själv, pressar sig mot fönstrets ruta och vill in. Och då Ottilia i sina drömmar ser utvaldhetens rosenkrans över den sovande sonens huvud, då är denna krans inte törnekransen från Golgata, utan den är hennes egen kvävda kvinnlighets krans, Yonikransen, bunden av passionens rosor och av liljekonvaljen, denna den stumma, alltför stora, sinnesomtöcknande kärlekens blomma. — Ottilia är inte samma kvinna som Kristina i ”Innan änkorna kom”, men hon liknar henne. Hon är lika förtorkat självisk, lika slugt självbedragande hysterisk. Men hon är tecknad i bestämdare linjer, och under det att Thomas Stenmark aldrig genomskådar sin hustru, så genomskådar Gabriel Emanuelsson sin mor. Ett försonligt, halvt humoristiskt genomskådande, men likväl ett omutligt blottande. Han ser att han är en slav under den tyranniska moderskärleken, en fånge inom den vykortsblanka tavla, som Ottilia har skapat åt sig, tavlan av den fattiga sömmerskan, som i heroisk självuppoffring sliter för att hennes son skall få bli präst. Han ser att han är utsedd att bli kompensationen för det, som för hennes förtorkade sinne framstår såsom det högsta, den sociala framgången. ”Präst — Guds närmsta man — högre kunde väl inte ensengång hon sträcka sina anspråk.” — Och Björn-Erik Höijer genomskådar också sin Ottilia — han ser henne som en falsk pietå. Då Mirjam stödjer den döde Gabriel mot sina knän och smeker hans söndersargade huvud med sitt mjölkuppfyllda bröst — ”Han hade en blodrand runt om huvudet. Röda sår som av rosentaggar. Båtshaken hade ritat dem.” —• då står Ottilia liksom Jungfru Maria på de klassiska religiösa tavlorna stödd på tvenne kvinnor. Hon gör en gest som för att besvärja bort tatterskan, men hon kommer inte fram till sonen. Hon frågar gång på gång efter vad som har hänt och den bokstavliga uppfyllelsen av den dikt hon har vävt samman är något hon inte kan fatta. Hon kan inte fatta, att Gabriels krans är blodets törnekrans, och att hans höghet är av en art, som inte har med prästgården vid älven att göra. I en tidningsintervju i våras förklarade Björn-Erik Höijer, att den bok han just sysslade med betecknade en vändpunkt i hans författarskap. Det gör den säkerligen också. I den meningen att den i klar gestaltning ställer fram sådant som tidigare endast såsom aning och förebud har funnits i hans böcker. Björn-Erik Höijer har länge varit en intressant författare. Det ser ut som om han skulle bli ännu intressantare. Elisabeth Tykesson 693