BOKRECENSIONER MARIA WINE SMÄRTANS VÄNDKRETS Maria Wine: Virveldans. Bonniers 1953. 11:50. Maria Wines nya bok, ”Virveldans”, börjar med en avdelning självbiografiska prosalyriska stycken som är en direkt fortsättning på ”Man har skjutit ett lejon”, utan att riktigt nå fram till den samlade, vibrerande uttrycksstyrkan i denna Maria Wines mest avklarnade och omedelbara bok. Men i ”Virveldans” är perspektivet förskjutet från den slutna barndomsvärlden till den unga flickans brytningsår, och Maria Wine har den finaste intuition för denna unga flickas subtila och häftiga stämningar — hennes gråt av moln och regn bland de andras himmelsblåa skratt, hennes längtan efter verkligheten och vämjelse vid verkligheten, ensamhetens renhet och plåga, vårsöndagarnas ”knivskarpa ljus och djupblå längtan”, flykten in i det svala, milt sensuella regnet undan de instängt glödande portarna. För hela denna extatiska brytning, dessa skiftningar och kastningar är Maria Wines prosa resonansbotten med sina uppflammande, virvlande bilder och sitt mörka skymningsvemod. Något eller mycket av denna flickaktighet har Maria Wine bevarat också genom de mognare erfarenheter som tolkas i boken. Hennes sensualism blir aldrig kvav, bibehåller alltid en fjärrton, öppnar sin friskhet mot naturens friskhet och sin smärta mot universums smärta. Mitt i boken och mitt i den unga flickans mognadsprocess stegras prosan till lyrik och det realistiska underlaget överströmmas av symboliska och aforistiska bildmålningar. Den unga flickans värld sprängs i sina gränser, kärlekens störtar in över henne och förvandlar henne. Man kan också säga att författarinnan här drar ner en bildridå för sin fortsatta självbiografi, sveper in sig i en mantel av färger och linjer och bländar läsaren med dess virveldans. Tillsammans växer bilderna till ett helt landskap, det landskap som finns i alla Maria Wines böcker och där hon nu hittar så väl med fingrar och ögon och alla sinnen. Det är inte någon kontinent, snarare kanske en smal dansk ö, grön och doftande under den nordiska vårens kalla stjärnor. Regnet, molnen, träden, mossan och fåglarna spelar stor roll i detta landskap, men också svanarnas kyliga melankoli och brofästenas kyssar över sjöarnas stilla vatten, och någonstans i landskapet sitter en flicka i trädgårdens mörkaste hörn och inväntar kvällens tysta mjukhet. Ibland virvlar landskapet snabbare, piskas hårdare på bilder tills morgnarna öppnar sina röda solsår och männens fingrar blir skarpa som knivar. Men ibland saknar man den inre spänning, den kompositionens stramhet som skulle bära upp detta bildflöde. I stycken som ”Två filmdrömmar” där verkligheten inte längre bjuder något fruktbart motstånd, kan det också flyta ut i något vagt och konturlöst. Orden blir utan kärna, fingrarna utan puls. Det nya i ”Virveldans” är att den virvlande manteln, det snabbt förbiglidande landskapet ordnar sig till en världsbild. Bilderna växer ut till en zodiak kring den fångna jorden, en smärtans vändkrets där allting längtar efter att förlora sig i något annat och alla ändå för evigt är bundna i sina egna djurbilder. Alla längtar efter ett sammanhang och ingen hittar hem till sina egna brutna sammanhang, som bokens sista och mest pregnanta avdelning handlar om. Här behärskar Maria Wine överlägset sin teknik: den snabba förkortningen och den dröjande förlängningen av perspektivet, de oväntade blixtarna och det 694