BOKRECENSIONER svarta suset av musik i hennes språk. Här avtecknar sig också genom alla bilder och förklädnader hennes egen hållning, på samma gång mjuk och stolt, som underordnar sig livet men vägrar att erkänna dess villkor. Ingrid Arvidsson TORPLYCKAN Irja Browallius: Torplyckan. Bonniers 1953. 14:50. Om man ur begreppet godmodig rensar ut allt, som har med faddhet att göra, så är Irja Browallius’ ”Torplyckan” en godmodig bok. Den är vänlig och glad och den är godlynt på ett saltat, kryddat och knipslugt illparigt sätt. Den är rolig. Det är inte så farligt, tycks Irja Browallius vilja säga. Livet kan vara riktigt trevligt, det är angenämt att bli gammal, kon Frida tillfrisknar från sina bölder, gummorna har det mycket nöjsamt på den stackars Bcdas födelsedagskalas, gamla Eva-Lena får ett större julkuvert och en innehållsrikare julkorg än hon vågat hoppas. Ingenting blir riktigt tragiskt i dessa noveller, inte ens historien om hur den tokiga Erika dränker sin ”fästman” nedanför stupet. Godheten blomstrar under de torftigaste förhållanden. Lyckan spirar upp, där det förefaller nästan omöjligt att den skulle kunna slå rot. Och människorna — tredimensionella och livslevande som de flesta av Irja Browallius’ bokfigurer — är denna gången sådana att man mycket väl skulle kunna tänka sig att ha nöje av dem även om de inte var säkert inneslutna mellan ett par bokpärmar. Något som är mycket ovanligt, ty vad gott man än kan säga om modern litteratur, några vänner som mr Pick-wick eller onkel Bräsig hämtar man inte ur den. Ordet psykologi har på senare tider råkat i vanrykte — kanske därför att det i alltför hög grad kommit att identifieras med sexualpsy-kologi och abnormpsykologi — kanske därför att det klistrats som etikett på alltför många osmälta, mekaniskt framhasplade utan-läxor. Irja Browallius är emellertid en äkta psykolog, psykolog i samma mening som 17- och 1800-talens engelska fruntimmersför-fattare var psykologer, dessa som skrev innan psykologin var uppfunnen och som oftast träffade på spikhuvudet rätt. ”Torplyckan” är full av friska, absolut självsedda iakttagelser, direkt fotograferade över en kaffekopp eller en korygg. Och om det i de flesta fallen är fråga om en inte alltför komplicerad vardags-psykologi, så kan hon också i novellen ”Lika för lika” ge en snabb men in i minsta detalj korrekt teckning av ett psykiskt förlopp, som kanske inte är direkt ovanligt, men som i alla fall hör till de mera svåråtkomliga. Irja Browallius’ ”Torplyckan” hör till de böcker, som bör läsas långsamt. För män-niskoteckningens skull. Och också för språkets skull, detta klara, suggestiva, friskt sensuella språk, på vilket hon trollar fram hela den lantligt närkingska bakgrunden till sina noveller. Höstliga gärden, vildblommor, dofter, som verkligen luktar, temperaturer, som verkligen biter i näsan eller gassar i nacken. Irja Browallius sår emellanåt med skäppan och inte med handen — en del går inte att hålla kvar, men mycket stannar i minnet som omsorgsfullt renskurna, utsökt proportionerade små prosapoem. Elisabeth Tykesson FYRA FALL Per Anders Fogelström: Medan staden sover. Folket i Bild 1953. 2:25. Inga-Lena Larsson: Molnen driver. Wahlström & Widstrand 1953. 13: 50. Folke Fridell: Peter. LT:s förlag 1953. 12:—. Majken Cullborg: För min heta ungdoms skull. Bonniers Folkbibliotek 1953. 2:65. Jompa och Knatten i Per Anders Fogelströms roman ”Medan staden sover” misslyckas i det avgörande ögonblicket därför att det fanns ett rum, som de inte kände riktigt till, och en person, som de inte alls visste om. Något sådant händer inte Fogelström själv. Hans berättande tilldrar sig på ett hållbart fundament av lokalkännedom och människokunskap. Den värld han skildrar är inte stor, varken rumsligt eller psykologiskt, men han känner den och han kan skriva om den utan att man erfar den som en negativ begränsning. Man känner tvärtom det slags tillfredsställelse som ligger i att författaren inte bara är konstnärligt begåvad utan också har fonder av smält och tillgodogjord människo- och miljö-erfarenhet. Den fina föreningen av stil och 695