BOKRECENSIONER materialkännedom är betecknande för författaren Per Anders Fogelström. Boken är gjord efter filmen med samma namn. Där klev gangsterfröet Jompa in ganska färdig. Det fanns inte tillräckligt utrymme för en skildring av hur han blivit den han var. Nu får man den och man tycker ibland att psykologen Fogelström blir en smula övertydlig. Men man erfar också mer än som en intellektuell insikt Jompas modersansade in-krökthet och fadersimpregnerade auktoritets-hat, hans ensamhet och gemenskapshunger, hans rädsla och desperata handlingsduglighet. Alla gestalterna lever med stor äkthet och tecknas med fin medkänsla, som aldrig ett ögonblick luddas ner av sentimentalitet. I dråpet på tjuvgodsköparen och vissa avsnitt i skildringen av Iris’ och Jompas äktenskap finns sidor som inte kan läsas utan en naken förnimmelse av det ohyggligas närhet. Det slutar med en krasch för Jompa. Riktigt dithän går det inte för Greta, som Inga-Lena Larsson berättar om i ”Molnen driver”. Greta är stockholmsbarn hon också. Barndomen har väl inte utspelat sig precis i en miljö som skulle tillfredsställa socialstyrelsens krav på ett gott fosterhem. Den har förlupit bland människor som var generösa men lite obeständiga, vänliga och trygga men inte precis samhällets stöttepelare, hederliga men inte moraliskt vankfria. Hon har i alla fail fått bestående tillskott av trygghet och värme. Om hon är ett oroligt blod, så är hon ändå inte en lekboll för varje tillfällighet. Greta är en liten personlighet och det finns hos henne något som inte helt kan acceptera den restaurang- och gräsänklingsprostitution, som hon dras in i genom en arbetskamrat på det något flugiga etablissemanget Nektarina. När boken slutar står hon i alla avseenden på bar backe. Men hon har själv drivit fram det och den grå morgonen är lika mycket en början som ett slut. Det finns levande och riktiga, stundom snurriga och hejdlöst originella människor i Inga-Lena Larssons bok. Hon kan sina miljöer och tecknar dem med förfaren hand. Men där finns också figurer som strecktecknas och miljöglimtar som förblir rapporter. De fina anslagen i boken kommer aldrig in under en sammanslutande totalitet. Förmodligen beror det på att Inga-Lena Larsson strävar att frigöra sig från motivkretsen kring ”Vide ung” men med sin inriktning på sociala realiteter kvar. Hon har inte nått fram den här gången. Men det skulle inte förvåna om hon gör det ganska snart. Det är inte bara i stan det kan gå illa. Det visar Folke Fridell i romanen ”Peter”. Alltihop börjar med en känslomässigt brådmogen flicka, en långsammare utvecklad pojke och något som en svampplockande postfröken uppfattar som försök till våldtäkt. Det läggs, inte alls otroligt, lök på laxen med en enkronas-stöld, som Peter felaktigt prickas för, och en sällsynt väl motiverad och placerad högerkrok, som råkar demolera utseendet på sonen till en framstående kommunal kommittésittare. Peter kommer till ett psykopathem. Nu kunde det alltså vara upplagt för en skildring av hur samhällsvården gör det onda värre. Det är här Fridell blir originell på ett sätt som kan förefalla banalt i de litterära modesalongerna. Fallet går helt enkelt till hälsa. Det är på många sätt intressant att se hur författaren låter detta gå till. Peters personlighet växer. Han förmår bära mer än förut utan att krökas in i tigande och den aggressivitet som väntar på tillfället. Kontakten med arbetsledaren Larsson vänder honom utåt till delaktighet och ansvar. Slutligen avrustar han genom att låta syster Ann kasta knogjärnet i bäcken. Men då har också det förflutna blivit uppgrävt och lagt till rätta. Den moraliska rättvisan får sitt och bovarna står där avklädda intill märgen. Både Peter och Fridell har till sist lite svårt att låta udda vara jämnt. Fridell formulerar bäst i motvind. Det är de indignationsladdade försmädligheterna som får de pregnantaste uttrycken. Och för den socialt medvete författaren Folke Fridell finns det förstås inte anledning att kasta knogjärnet i sjön. Men påtagligt är hur han i sina två senaste böcker närmat sig mänskliga värmekällor. Han har aldrig trott så mycket och så öppet på dem som i den senaste. Man kan på Fogelströms, Inga-Lena Larssons och Fridells böcker använda en kanske lite sliten men riktig benämning. De är problemromaner. Deras böcker ställer problem och de handlar om människor som är problem för sig själva och andra. Det gör i hög grad också Majken Cullborgs roman ”För min heta ungdoms skull”. Liksom Fogelströms roman är den en vidareutveckling av ett filmmanuskript. Två gymnasister, Ingrid och Torben, drabbas av ödet att vara lite mer känslomässigt utvecklade än genomsnittet. De håller samman med ett allvar och en ömhet som de 696