BOKRECENSIONER tror på under och tvärs igenom vanligt gymnasialt prat och sällskapande. Frukten av deras första steg från petting till det som kommer därnäst, vilket inträffar natten efter studentexamen, blir ett barn. Familjerna, som annars är oförenliga, enas om att sända bort Ingrid och utackordera barnet i Holland. Mot familjernas vilja etablerar Ingrid och Torben studentäktenskap i Lund. Det går isär. Barnet har blivit en väsensskild erfarenhet för dem. Ingrid upplever moderskapet. Torben har föga känning av sitt faderskap. Tidigt utvecklade är de ändå inte mogna för samliv och förmår inte utvecklas tillsammans. Ensamma, var för sig, mognar de genom kontakten med andra människor. De hittar slutligen tillbaka till varandra och barnet. Det är alltså en hel gammaldags romanintrig i modern miljö med flyg, lägenhetsbrist och djuppsykologi på väg från Freud. Visst påminnes man också om att Majken Cullborg är tränad journalist och att hon gjort dagsverken i veckopressen. Men faktum är ändå att det skrivits mer obegåvade romaner som fått betydligt mera uppmärksamhet. Hon är utan tvivel en berättar-begåvning med en lycklig förmåga att gå upp i sina gestalter utan sidorepliker. Hon är intelligent utan att vara känslorädd. Man kan heller inte läsa hennes bok utan att göra ganska självfallna jämförelser med vad radikal borgerlig intelligens åstadkom i början på det fjärran trettiotalet. Hon står sig gott. Det som återstår är också för Majken Cullborgs egen del ett mognadsproblem. Det handlar alltså om fyra fall där sam-hällsvården är, kan eller kunde vara mer eller mindre intresserad. Perspektivet är socialt och blir ibland moraliskt. Böckerna vilar på insikten att gemenskapen är moralens grund och att den enskilda utformningen alltid är en svår och ibland hopplöst omöjlig sak. Men ingen av författarna är predikare eller moralist. Och alla ger de kontakt med sidor av verkligheten som, faktiskt, hör dit. Birger Norman FÖRVANDLING OCH RENING Bengt Söderbergh: Fem famnar djupt. Roman. Norstedts 1953. 13:—. Under sitt fruktbara experimenterande med olika stilarter, olika romankompositioner har BENGT SÖDERBERGH den unge författaren Bengt Söderbergh nu fullbordat ett tredje försök, större i uppläggningen och mera ambitiöst än något av de föregående. Själva det yttre arrangemanget, tre syskonfamiljers nödtvungna möte och stormiga uppgörelse vid faderns dödsbädd, associerar till H. C. Bränners skådespel ”Syskon”, men eljest anknyter berättelsen snarast till franska surrealister, till Gracq och Genet. Någon romanhandling i verklighetsåtergivande mening är det knappast frågan om. Figurerna är liksom avklädda sin sociala existens, yrke, sysselsättning och samhällsställning, reducerade till sina substanser, till kroppar och drifter och elementära väsensarter. Sammanstötningarna blir i motsvarande grad odämpade, katastrofala, växer till stora, representativa symbolhandlingar. Det omsorgsfullt komponerade drömmönstret, ödesmönstret, uppspänt på grandeur-duk, är både rikt och sinnrikt, så sinnrikt att det kan få drag av konstruktion — surrealismens vanliga crux — men havs-symboliken är våldsamt suggestiv, varierad i det oändliga och stundom utnyttjad utöver gränsen för det fattbara. Söderbergh framträder åter som en stilkonstnär av rang, mäktig en upprepad förnyelse. Språket har ett slags brusande, överväldigande mångtonighet och skönhet, besläktade med havets egen bölje-sång. Synd bara, att dialogerna ibland blir A BLM. 1953 IX 697