BOKRECENSIONER lite för litterära, och att tonstyrkan genomgående är den samma, i längden en smula bedövande; pianisten lyfter aldrig foten från pedalen. Havsmystiken, havets förvandlingsunder, frammanade i Ariels sång i ”Stormen”, har lämnat temat till denna fantasiskapelse, där familjedramat på en svensk skärgårdsö utgör det skymtande verklighetsunderlaget. Rötmå-nadshetta och kvav åskluft dallrar kring sceneriet, som åter och åter lyfts upp i en atmosfär av öververklighet, symbolverklighet, mardrömsverklighet. Medvetandets ström hos den döende och dess slutliga, längtansfyllda återgång till havets moderssköte utgör det innersta motivet. Däromkring grupperas episoderna, utskiftade mellan de medagerande och växelvis sedda ur deras olika synvinklar i tecknet av överhettning, oroande förebud, urladdningar, stiltje. Ovädret drar förbi, förhärjande och ödeläggande, bryter ner bräckliga fördämningar kring urgröpta positioner eller begravda oförrätter, låter känslovågorna vräka in med allsköns drivved av skräck och ondska, som hopats sedan barndomen och som inte längre hålls tillbaka av den hemlighetsfulla kraft, den fadersmakt, som de hatat och fruktat men som de inte kunnat vara utan — svaga människor med behov av auktoritet. Men där finns självfallet också de oberörda, de oåtkomliga, de inkapslade, den unga högpotenta manlighet för vilken döden icke är, samt hysterikan, som inte förmår uppleva något annat än det egna jaget. Som all makt har även faderns varit full av svaghet; den röjer sig i hans sista visioner under slutna ögonlock, visioner av ungdomsäventyr på haven, invävda med skönhetssyner och seglar-romantik från de stora sjöfararnas tid men också med grymheter och människooffer, med skeppsbrott och råa vidskepelser och med hamnarnas ruttenheter — allt detta som dock till sist ska pånyttfödas, omgestaltas i havets stora reningsverk. Hos den döende har livet varit starkt även när han själv varit svag; så har det också varit hos det barn som stått honom närmast mitt i familjelivets främlingsskap och maktens isolering, hos dottern Margareta. Därför har hennes liv varit friare än syskonens, gömmer liksom faderns på hettande minnen av sydliga kuster och vilda famntag. För de räddhågade, de livsodugliga och kärlekslösa växer hon följaktligen till häxa och djävulssymbol — motivet är urgammalt och likväl alltid nytt. Georg, hennes make, har varit fri i anden men i längden urholkad av sin dödsmedvetenhet, av hoppet att vakna upp ur jordelivets onda dröm. Äktenskapet har förblivit barnlöst, ett solpinat inferno, och Margareta är nu den åldrande, sterila kvinnan, en megära, som med fasa känner förruttnelsen nalkas och girigt griper efter unga pojklemmar för att fylla tomrummet och en sista gång ställas inför skönheten i all dess flyktighet och outhärdlighet, sådan hon förmår uppleva den. Pojkkroppar och pojkskön-het intar över huvud ett stort utrymme i berättelsen, sedda med lystna kvinnoblickar eller åtminstone avsedda att vara det. Men att det också finns en underström av morbid döds-mystik i romanflödet, en motvillig dragning till det anfrätta, det makabra och förvända, vore meningslöst att söka överskyla. Detta kommer till synes också i teckningen av de tre gamla oldfastrarna, ”gräshopporna” kallade, som dyker upp oväntat och ofärdsbå-dande när döden står för porten, tre svarta asgamar, tre ondskans genier, som kraxar fram hullingförsedda ordspråk till alla och envar. Uppenbarelsen är kortvarig men ett av de verkningsfullaste inslagen i romanen. Och dock — mer än av dessa Goya-figurer, mer än av fru Margaretas klimakterietragedi fängslas läsaren av fjortonåringen Göran; inregistrerandet av hans pubertetskris till döds betecknar höjdpunkter av inlevelse och samförstånd, och man erinrar sig, att författarens förra roman behandlade ett närbesläktat ämne. På vinden påträffar Göran en undangömd gammal skeppsattiralj, galjonsfigurer, tågverk, sjökort, vindrosor, havsroman-tikens, sjöfararromantikens alla sinnebilder, upplever med sällsam styrka deras tjusning och makt över pojksinnet och timrar därav sin egen hemliga drömvärld. Den står i något slags mystiskt samband med den gamle som ligger och dör där nere, med farfadern som ägt kraft att göra den till verklighet. Den hjälper Göran att övervinna skräcken från de vattenfyllda gruvhålen, betvingad i ett isande bad, men kort därefter dränks gossefantasins erövringar i skam och äckel vid åsynen av kusinens samlag med fastern, som varit honom i moders ställe. Upplevelsen blir trefalt vidrig genom det andra ögonvittnets, skär-gårdspojkens ohöljda masturbation och genom att hans eget ansikte tvingas ner i det ruttnande, stinkande tuppliket, det sölade kvinno-skötets, modersskötets symbol. Det är en ohygglig scen och utan tvivel en överlastad, 698