BOKRECENSIONER men man förnimmer den som avgörande, som den för vars skull hela boken har tillkommit. Avsky och fasa, uppbrott och flykt blir Görans panikreaktion, men det visar sig att han inte längre har någon värld att fly till. Slöjorna har brutalt smutsats ned och rivits i stycken, och efter den gamles död utgår det inte längre någon suggestion från havssymbolerna. Med ens har de förlorat sin levande kraft, sin lockelse och glans, framstår som idel död bråte, dammig och sprucken. I övermåttet av sin förtvivlan och sin ensamhet bränner Göran sina drömskepp och offrar på bålet inte bara sig själv och den döde utan hela det gamla unkna spökslottet, inpyrt med släkthat och outredda hemligheter — en sista katastrofal symbolhandling av förvandling och förädling, där havet som renande element har ersatts av elden. Och förvisso finns det eld i denna bok om havsromantik och havsmystik, förvånande mycket eld för att vara på våra breddgrader och hos en så ung författare, både känsloglöd och upplevelsestyrka, både sinneshetta och artistisk eld, en intensitet och en lidelse, som imponerar, och varom man gärna vill hoppas, att de ska flamma mot en himmel av framtid. Det hindrar inte, att där också finns slagg, materier av en sort som undandragit sig alla förvandlingsmysterier, havets, eldens och diktens. Holger Ahlenius DET VÄNLIGA LEENDETS GUD Gösta Gustaf-Janson: ...blev jag dödligt kär. Bonniers 1953. 16:75. ”Bra”, svarar helt frankt hjältinnan i Gösta Gustaf-Jansons nya roman när hjälten frågar henne vad hon tycker om en av hans (hjältens) böcker. Om författaren till ”.. .blev jag dödligt kär” skulle ställa en liknande fråga till recensenten bleve nog genmälet detsamma. Hjälten i boken är alltså författare och hjältinnan filmskådespelerska och när de möts exploderar den stora passionen. Det låter så här: ”Sen kysste jag henne, upplevde sjuttifem sekundmeters lycka, anropade Gud i min fröjd och beslöt att skriva världens bästa romaner.” Kärleksbarometern står alltså på hundra grader — en temperatur som ju — i längden — möjligen kan bli en aning enformig. Att den inte blir det beror på att passio nen här funnit sitt korrektiv i den spänstigt turnerade självironi som ovanstående citat antyder. Förhållandet mellan de två så hett älskande präglas nu alltså — åtminstone till att börja med —• av en avromantiserad romantik som är tämligen oemotståndlig och som kan förvandla till och med inköpet av preventivmedel till en nästan lyrisk manifestation. Nå, efter hand sjunker ju barometern och romantiken flagar av: den äkta mannen börj ar sticka sina hysteriska käppar i lyckohjulet och får det till sist alldeles att stanna. Ändå skulle väl veckotidningsassociationerna knappast ha kunnat undvikas om exempelvis hon bara varit så rödhårig, violögd, sammetshudad o.s.v. (som hon alltså också är). Men nu är hon dessutom offer för smärre auktoritetshäm-ningar medan han närmast visar sig vara en något överårig gymnasist med väl konserverade pubertetskomplex. Författaren har (vilket man är honom djupt tacksam för) avstått från den psykologiska melodram som här ligger på lur men han har samtidigt (vilket man understundom beklagar) försummat de intrikata komplikationer som sammanhanget kanske borde aktualisera. Däremot visar han gärna prov på sin elegant satiriska begåvning. Kring kärleksparet på piedestal kretsar således en ofta mycket roande karusell av bifigurer. Där är industrimagnaten med sin lyxinfattade rovriddarmo-ral. Där är hans maka, den i social infantilism omkomna. Där är brodern, det svarta familj e-fåret med sina fruntimmershistorier, hämndplaner och abnorma af färsprojekt. Där är skolrektorn, experten på puritansk terror. Där är filmregissören med dynamiska svettpärlor i pannan. Där är den intellektuelle stålmannen ”som slogs med djävlarna i sitt eget bröst genom att göra färs av sina medmänniskor”. Där är den evigt omgifta som manövrerar sin hiskliga fetma med så hisnande charm. Alla kan de ur viss synpunkt kallas schabloner, nämligen i den meningen att de alltid bibehåller samma attityd, aldrig går utanför det handlingsschema och de reaktionsmönster som tilldelats dem. Men de är — så att säga — mycket levande schabloner, de spelar sina roller med en ganska fullständig trovärdighet... ”...blev jag dödligt kär” är skriven med kvickhet och leklystnad men den saknar inte sina snabba grimaser och lätt äcklade rysningar över ”en tillvaro som är fylld av ingenting annat än halvheter, otillfredsställelse, svikna förhoppningar och snopna slut på allt 699