BOKRECENSIONER vackert börjat”. Ändå förefaller dess focus ligga någon annanstans. Hjältens hjärta är — kan man kanske säga — bl.a. möblerat med ett (tämligen ofta begagnat) barskåp, en (rikligt utnyttjad) säng och en (sällan prövad) skrivmaskin. Men i ett generat hörn skymtar också något som bra mycket liknar en böne-pall. Ty även om han aldrig blivit ”presenterad för Gud ordentligt” är han heller ingen helhjärtad ateistisk bekännare. ”Jo, jag tror på det vänliga leendets gud. Fast det säger ju så förfärligt lite. Ett vänligt leende bakom alltsammans. Ett vintergatsleende långt bortifrån, som vi på något sätt kan ta emot och föra vidare.” Carl-Eric Nordberg EN LÖSGÖRARE Staffan Larsson: Sub rosa. Bonniers 1953. 6:75. Likt fiskaren i det utsökta Bach-poemet har Staffan Larsson en töjbar melodi som lockar, lirkar, frälser oss ”längre, allt längre ut”, så att innan man har fattat ordens mening har man ändå kastat loss och vaggas av något som ovedersägligen är poesi — faktiskt, man gnolar med! Den frälsande verkan som är så karakteristisk för dikterna i ”Sub rosa” hänger kanske samman med en övertygelse, säkert icke lättvunnen, att alla ting stammar ur samma grund, ett fördolt skapelsedjup av smärta och lycksalighet. I ”Den läsande flickan” —• som tilldrar sig i ”fridens sfär” där tiden är upphävd — är flickan boken och boken flickan, ända till identitet, och samma övertygelse bär upp många andra dikter, särskilt dem i avsnittet ”Förvandlingar”. Även i den ultramodernistiska ”Augustinatt” med dess typografiska märkvärdigheter lösgör oss skalden likt en kunnig och tystlåten jordemoder ur jagets begränsning och drar oss med i ett strålande skapelsepoem om försoning. Det är en ovanlig väldoft i dessa högtsyf-tande och fascinerande dikter. De vittnar om stark spänning men ger — vila. Ingen av de enskilda dikterna bryter sig trotsigt eller egenmäktigt ur den finstämda helheten — något som givetvis också kan ges en negativ tolkning. Redan har nämnts Bach-dikten. Dess bilder borde kunna inspirera en gobelängväverska : Reven med nottecken agnad lockar och svänger i strömmen. Dunkelt beskuggar trädens stråkverk cembalons silverglittrande vatten. I den klockrena Mozart-dikten, den rytmiskt eggande ”Norrsken”, den hemska ”Dödsval-sen” visar sig författaren kunna övertyga också med en poetisk prosas verkningsmedel. Andra dikter som man gärna vill framhålla är den gripande ”Ljuset”, den egendomliga ”Träden i kistan” som tjusar mig fast den ännu inte har öppnat sig för mig, ”Vinterskymning”, så karakteristisk med sina omärkligt skeende förvandlingar, här bakåt i tiden. En vision som man lystrande stannar inför är ”1 skuggdalen”. Här har en dogm avklätts sin stela skrud och liksom upplysts inifrån. Staffan Larssons poesi har höga sväng-ningstal och kräver av läsaren beredelse. En beredelse som rikt lönar sig. Han kan emellertid också begå mer omedelbart tillgängliga poem som dessa strofer i ”Sommarimpromp-tun” om diktarmödan: När jag tar en blomma mellan läpparna eller ett fält i min famn, vissnar de bort under orden. När jag griper ett djur i språng eller fångar en fågel i sången, dävnar munnen av döda ord. Dikt är hö, bilden förtorkar, en blomma på slokande stängel. En högaffel är min strupe. Jag lastar mitt liv med hö, jag arbetar i hö, på hö, med hö som bonden åt djuren. Som bonden åt djuren att de må äta därav och leva. Så lever vi alla av död, på död. Hur fullt är inte vårt liv med död. Hur föder vi inte vårt liv med död. Utan död skulle vi inte leva. Margit Abenius NORDISKT OCH LATINSKT Dagmar Edqvist: Angela Teresas gäster. Bonniers 1953. 16: 50. Dagmar Edqvists nya bok, ”Angela Teresas gäster” är en fortsättning på fjolårsromanen ”Penelope väntar inte”. Den svenske författaren David Stockmar återförenas med sin franska farmaceut, Lucienne Marie, i Spanien. Den spanska miljön skildras lika initierat som 700