BOKRECENSIONER Ebba Lewenhaupt har med ”God afton, vackra mask” bidragit till romanfloran kring tjusarkungen och hans sorgliga hädanfärd. Förf, rör sig obesvärat i de allerhögsta hovkretsarna och politiken flödar ibland så ymnigt att man tycker sig ha hamnat mitt i gamla Grimberg. Grundtonen i boken är en äkta för-trytsamhet över det sedeslösa och slappa livet vid hovet, tillsatt med några kraftiga naturinjektioner från Rousseau och fysiokraterna. Att boken fick årets stora romanpris får väl tillskrivas de ofta friska ögonblicksbilderna av galanta och historiska evenemang. Tafattheten i stil och komposition gör dock att man med en viss beklämning föreställer sig de icke pris-belönta alstren i tävlingen. Lennart Berglund FRÅN TUNDRAN Lise Drougge: Att vilja gunga. Hökerbergs 1953. 14:50. Lise Drougge skriver som en målare (och målare skriver ofta bra) : impressionistiskt, med dristigt insatta färgklickar och med en personlig ton som är målande också den. Värme och kvinnlighet fanns nog under den tjälbundna ytan i hennes föregående bok, men i den nya som heter ”Att vilja gunga” är de mer förlösta. Detta trots att man med skäl kunde kalla romanen en studie i gråväder och sibirisk försumpning. Den tränger ett stycke under ytan i ett ämne som, om det också är betydelsefullare än det mesta, gör hjärtat beklämt — nämligen förkrympta vuxnas förmåga att lamslå barn, att stäcka deras unga vingar. Slänggungornas hissnande färd står som bild för vad som har förmenats dessa små. Miljön — ett gudsförgätet samhälle med fabrik och järnväg på skånska slätten. Stämningar och ögonblicksbilder som författarinnan knyter till denna miljö har en övervägande negativ prägel, och den konstnärliga befrielsen springer mest ur den friska oräddhet varmed ledan ges syn, röst och tolkning. I en suggestiv upptakt jämförs orten med skol-geografins skildring av Sibirien, där vinterns köld är fruktansvärd: ”Är en fågel oförsiktig nog att bege sig ut på flykt faller den död till marken.” Under sommaren däremot kommer det mycket regn. ”Stora områden för-sumpas därigenom.” Man får ibland Ernst Ahlgrens skånska Hörby i tankarna, inte bara på grund av atmosfären, med melankoli och byskvaller, utan också på grund av ett åttio-talistiskt drag i Lise Drougges kritiska, oppo-sitionslystna och samhällsintresserade läggning. Hon dras till gråväder och vildfåglar ... Inga av romanens huvudpersoner är sådana att man vill satsa någon helhjärtad sympati på dem, men de är levande och författarinnans grepp om dem fängslar — kontoristen Martin Ahlgren, kuschad, missnöjd och un-derbetald, ömt fästad vid hustru och barn men alldeles oförmögen att ge ömheten uttryck. Hustrun, mer begåvad, mer bildad men djupt försoffad av penninggnat och vardag — strängt taget en verkligt avskräckande människa och en bild av allt vad en mor och hemkvinna absolut inte får vara, varför det är en triumf för författarinnan som människoskild-rare att man upplever henne enbart medlidsamt. Dottern Gudrun är en Alberte-gestalt men utan Albertes sega kraft — bara en liten liten knut av trots längst inne låter ana livs-möjligheter. Ljusare tecknas den halta lill-pojkens spänstigt vetgiriga ande. Lise Drougge har blick för barns säregna hjälplöshet i de vuxnas jättevärld. Man minns klarsynta, fräscha scener — tonåringens kamp med vaknande drifter, fågeln som befrias ur stuprännan (en nyckelscen), pojkens intellektuella vision av att evigheten är ”något runt”... I omkretsen rör sig en mängd bipersoner, fränt tecknade skråpukar på gränsen till karikatyr. Enda ljuspunkt är Hansens Margit, den vilda oförbätterliga som gör som hon vill. Somliga människor har Sibirien inom sig, Sibirien finns överallt. Italienska byar kan ge intryck av djupaste tröstlöshet, franska landsortsstäder lär vara kvävande. Lise Drougges svenska (skånska) by har ett ”lojt ansikte”, den har ”en gäspning mitt i den trumpna uppsynen”, och människorna surnar inåt på ett sätt som kanske är svenskt. Och så denna stil-löshet, torftighet, brist på poesi, samling och kultur som är vår tids förbannelse ... Allt tillsammantaget bildar mylla för revolutionära våldsrörelser. Den manliga huvudpersonens utveckling till fascist i bokens sista avsnitt är kanske inte så intressant, ty man är en smula trött på temat, men den är trovärdig nog. ”Att vilja gunga” stiger fram som en samhällsskildring manande till eftertanke. Föräldrar borde läsa den, även om den kanske känns som ”läkarens kniv”, vass. Framställningen skulle ha vunnit på att koncentreras. 702