BOKRECENSIONER Men frånsett en viss utdragenhet är Lise Drougges tredje bok ett duktigt arbete. Man tillönskar författarinnan luft under vingarna i fortsättningen, möjlighet att gunga ändå högre. Margit Abenius POETEN SOM LÄT FOLK FÖRSVINNA Bo Grandien: Japanen som försvann. Berättelser. Wahlström & Widstrand 1953. 10:—. Av alla sätt att avlägsna sig är det spårlösa försvinnandet utan tvivel det verkningsfullaste. Poeten och berättaren Bo Grandien har frapperats av denna enkla sanning och skrivit sju berättelser om personer som på ett eller annat sätt kommer bort. Naturligtvis kan man säga att metoden vittnar om en osedvanlig fräckhet hos novellisten — han har på förhand vetat vad han skulle ta sig till med sina stycken, han har inte haft annat bekymmer med avslutningen i sina noveller än en effektfull variation av ett givet tema. Ä andra sidan kan man säga att det inte alltid är så viktigt som man skulle tro hur goda stycken slutar, och därtill kan läggas att berättaren alltid får betalt för de risker han tar genom ett så lättfärdigt beteende. På ett sätt kan man säga att den bästa historien i boken står redan på dedikations-sidan. Boken tillägnas nämligen en japan som uppges ha försvunnit under deltagandet i maratonloppet vid olympiaden i Stockholm 1912. Han startade, hans tid skrevs in, han rusade iväg — och han har sedan dess aldrig mer synts till. Ingen fick någonsin reda på vad det blev av honom, om det överhuvudtaget blev någonting kvar av honom, ty han försvann fullständigt. Denna historia är i sitt slag fulländad, ty här hör verkligen allting till historien. Man kan säga att den upphöjer maratonloppets idé till en ännu högre idé: att springa omänskligt långt blir att springa längre än alla andra, och det säkraste sättet att springa längst av alla måste ju (om man inte fäster sig alltför mycket vid teorin om det krökta rummet) vara att aldrig komma tillbaka. De egentliga novellerna är inte på samma sätt fullkomliga. De ter sig antingen som rätt irrelevanta utvikningar före ett intressant slut eller som begynnelser till intressanta berättelser försedda med ett abrupt och kuriöst slut. Det senare är i allmänhet fallet. Det förra gäller åtminstone delvis ”Korsbärningen”, berättelsen om möbelhandlaren som lät korsfästa sig, en ond saga med mystiskt skimmer som faller litet utanför ramen för anekdottemat försvin-nanden. Det är en underlig historia om likgiltighet och besatthet, om distraktion och vilsen hänförelse som fängslar genom sin kyliga absurditet. (Men kan komma att tänka på hur Kejsaren av Portugallien hade kunnat te sig om han skildrats av Hjalmar Söderberg.) En serie av utvikningar konstituerar den berättelse som kallas ”Ett djurstycke” som bland annat ger roliga och ytterst hädiska aspekter på hur det kan gå till när Stock-holmsintelligentian råkar förirra sig till en avkrok som Uppsala. Man kan ju säga att det är fullt konsekvent att berättelsen sedan alldeles faller sönder redan vid busshållplatsen i Märsta. Slutet med konservatorns förvandling till räv verkar — även med tillbörlig hänsyn tagen till hans besök å Sigtuna stadshotell — mera att vara ett prov på författarens desperation än på artistisk beräkning. Bo Grandiens artistiska kapacitet behöver man annars inte tvista om. Han har förut studerat de franska modernisterna och presenterat sina begåvade och många gånger utsökta övningar i deras stil och anda i ett litet häfte med prosadikter som man minns — inte bara för att det hade den bizarra titeln ”Dikter fram och tillbaka”. Just nu har han lämnat dessa ädla och krävande mönster åsido, och det förefaller som om han inte dragit sig för att lära sig berätta av inhemska storheter från Strindberg och Hjalmar Söderberg till Bertil Schütt. Han härmar ingendera, men han kan vara snabb, livlig och målande som den förstnämnde, ekonomisk med uttrycksmedlen som Söderberg och överraskande som Schütt. Ett stänk av lätt akademik självparodi, ett stänk av kanske alltför stor och besvärande medvetenhet finns där också som en speciell signatur. Ingen av novellerna är något obestridligt mästerverk, men alla är präglade av en individualitet, som inte bara är bizarr, av en observation och en stil som inte bara är briljant. I sina bästa stycken, och dit kan väl (utom möjligen ”Korsbärningen”) räknas ”Frisören Johnson” med dess närbilder av ett ogästvänligt folkhem, ”Teleprinterbiträ-det” och ”Hansson och den svarte” med dess studier i hjälplöshet och tristesser, är Bo Grandien redan en författare som inger de mest krävande förhoppningar. ÅKE JANZON 703