BOKRECENSIONER KRIS Jan Naeselius: Guden och jag. LT:s förlag 1953. 9:50. En bekännelse kallar Jan Naeselius sin debutbok ”Guden och jag”. Utan novellistisk utsmyckning skildras där en inre kamp, vars allt överskyggande föremål är religionen. Berättelsens ”jag” är Jan Naeselius rätt och slätt, och fast han har egenartade erfarenheter av miljöer på livets skuggsida — en barndom tillbragt på Eugenia-hemmet är inte något all-dagligt författarstoff — blir yttervärlden knapphändigt, nästan torftigt antydd. Det är snarast till fördel för huvudtemat. Några realistiska drag i den gör ändå intryck — anstaltens vita och svarta färgskala eller denna karakteristik av en liten krympling. ”Likt vattnet i en sjö när det börjar frysa, hade han varv-för varv avkylts ner till botten av sin själ.” Bokens huvudperson har inte nåtts av kölden, men i skräck för den kryper han in i skyddande fantasivärldar och en överhettad religiositet. Bitar av osmält teologi, uppfattad på ett barnsligt och köttsligt påtagligt sätt, virvlas runt i hans hjärna och känslotempera-turen stiger oroväckande. Väl utanför anstalten och frisk bland de friska, finner han att problemet kvarstår med sitt tvång. Han förmår inte syssla med annat, blir grubblare, hädare, förtvivlad sökare. Måste gå till botten med religionsdriftens gåta, finna orsakerna till den ”med ordet varför som enda verktyg”. Men utbrytningsförsöken leder bara till tungsinne, självmordsförsök och ett snöpligt återtåg. Först därefter börjar det lossna inom honom, han finner sig långsamt till rätta i en klarare och ensammare värld, där man har att anta verklighetens lagar, sådana de nu en gång är. Längtan är outrotlig men utgångsläget ett annat. Läsningen av Jan Naeselius intensiva bok kommer en att tänka på Simone Weils varning för att älska Gud ”så som den girige älskar sin skatt”. Det var väl i viss mån vad som skedde med författaren. Skrämsel och otrygghet drev barnet därhän. Men barndomens svåra situation bortförklarar inte reli-gionsdriften och dess förirringar. Författaren menar, med rätta, att också den lära som bjuds, dess symboler, samt förkunnelsen och tillämpningen av den verkar bestämmande. Mot bakgrunden av det mörka grubblet får anklagelserna slagkraft: ”Högkyrkans trosle- ende verkar stereotypt, det förändras inte, lider inte, är inget levande ansikte, endast en förgylld tempelmask. — Frikyrkans ansikte däremot gråter, lider, skriker, jublar, faller i extas, faller i dårskap, saknar förmåga av överblick. Fruktan för helvetet sätter fart i deras springande mot himlen.” För balansens skull bör man kanske inte glömma bort den intellektualistiska fanatismens ansikte: Av allt förstockat och vrångt som tänkts och trötts av teologer sedan århundraden, skapar man en bild som man kallar kristendom, och för att den egna vreden inte må bli utan måltavla, fordrar man att bilden ska stå oförändrad kvar. I några av sina synpunkter överensstämmer Jan Naeselius med Birgit Lange, en saklig författare av god vilja som vid sidan av stråkvägen sysslar med liknande problem. ”Guden och jag” kan med andra ord ses som ett personligt inlägg i debatten om tro och vetande. Författarens krav på sannfärdighet i utgångspunkterna och på fördjupad andlighet i symbolerna förefaller högst rimliga och är intelligent formulerade. Men gäller det inte också att skilja mellan vetenskapens och trons kategorier? Måste inte förnuftet ibland veta att dra sig tillbaka, som sångaren inför Frida, när han stod ”kärleksfullt försagd”? Dessa och andra frågor tvingas man uppta till prövning genom bokens vittnesbörd. ”Guden och jag” har en ton av äkthet som griper. Frånsett några språkliga valhäntheter är stilen klar och fast, med en lyrisk underton som lånar sig åt skiftande stämningar. Vackert skildras exempelvis en stund av vila och ren kontemplation — paus i skärselden. Det är kanske inte troligt att Jan Naeselius utvecklar sig till romanförfattare; däremot borde han ha förutsättningar för den dramatiska essayn eller någon lyriskt dramatisk form. Och varför skall en idé eller erfarenhet alltid inlindas i romanens fett? Man hoppas att denne debutant skall förbli ”sanningssökare” och att han — i den konstform han väljer — må lyckas inarbeta också mycket av sin samhälleliga erfarenhet. Margit Abenius I NÅDENS SOLSKEN Joyce Cary: På nåd och onåd. Översättning av Lennart Rheyneuclaudes. Höker-bergs 1953. 19:50. Den svenska titeln på Joyce Carys senaste roman missar den religiösa anknytningen i 704