BOKRECENSIONER originalets namn: ”Prisoner of Grace”, ”Fånge i nåden”, vilket är synd, eftersom det egentliga namnet nära hänger ihop med handlingen. Därav skall man emellertid inte förledas att ta boken för ett nytt tillskott till de religiösa truppsammandragningarna. Tvärtom är Joyce Cary ett idealiskt val för den som söker en icke-kristen författare att göra gemensam sak med inför den allt starkare kristna frammarschen. Denne 65-årige anglo-irlän-dare uppträder visserligen inte mot kristendomen i sina romaner — lika litet som mot något annat. Det enda yttrande av honom i ämnet jag sett är en självbiografisk upplysning att han redan i konfirmationsåldern ”förlorade sin tro”. Detta är kanske inte sagt som parallell till de många redogörelserna för omvändelser och Cary har likaså naturligtvis förnekat att ”På nåd och onåd” skulle vara ett slags motskrift till Graham Greenes ”Slutet på historien”; den står också utmärkt bra för sig s j älv. Inte desto mindre faller det sig någorlunda lätt för den som vill, att se romanen på det viset. Den handlar också om en kvinna mellan två män, den äkta mannen och älskaren, om man vill förenkla intrigen. Men kvinnan är här inte utvald av Nåden, hon är fången i den och Nåden är ett begrepp med skiftande ingredienser. Bokens berätterska heter Nina. Hon har sedan barndomen vant sig vid att ligga i samma säng som sin trevlige kusin Jim och detta leder som man kunde befara till att hon vid ganska unga år blir med barn. Jim är inte mannen att ta hand om henne, han är en sorglös sportsman som anses böra slippa att bli gift. Ninas tant, en listig gammal urkvinna, väljer ut en framåtsträvande ung kontorist, som kan ha glädje av Ninas goda familj och lilla arv och så blir de i stället ett par, Nina blir mrs Chester Nimmo. I boken berättar hon om sin mans karriär som liberal politiker, huvudsakligen stödd av de frikyrkliga kretsar han själv tillhör, om hur hans naturliga för måga att ta sig fram och ta för sig för honom allt högre och slutligen till en post i kabinettet under Första världskriget. Chester klarar inte det väldiga debakel som mötte liberalerna i början av tjugotalet, men han har förstått att diskret lägga av en slant i de rätta aktierna och han drar sig tillbaka som den ytterst välbärgade lord Nimmo. Boken är en utomordentlig skildring av en politisk karriär, av väl förberedda kupper och väl utnyttjade tillfällen, av förmåga att associera sig med det framgångsrika och att blixtsnabbt frigöra sig från det oförmånliga eller den besegrade. Intriger och kontraintriger, spekulationer i synd och pacifism, i patriotism och revanschlust smyger sig som ett nät genom berättelsen. Men Cary går längre än så. Han har också — genom Ninas berättelse — gett en fyllig och fortlöpande bild av hur Chesters åsikter ändras, hur omständigheterna tvingar honom att tycka annorlunda. Han är ingen hycklare helt igenom, fast det stundom kan verka så när man har den kusliga förmånen att få avlyssna en del av hans konversation. Han tror på vissa saker — det är bara så att hans tro förskjuts därför att det blir nödvändigt. Något liknande gäller om hans religion. Chester är en övertygad kristen, som inte bara ber när han har publik i sin hustru eller andra, men han har också sinne för det politiskt användbara i sin tro; grundprinciperna är vridbara och låter sig utan svårighet inpassas i Chesters system av praktiska idéer. I Nåden lever den som respekterar sig själv och därigenom når framgång och det sätt varpå han och Nina förverkligar den principen sätter triangeln Chester—Nina—Jim i en grotesk snurrning. Den medgörliga Nina bedrar den ene med den andre så att historien slutar i en gruvlig tragikomedi som det vore orätt att avslöja. ”På nåd och onåd” är en bländande skarp berättelse om hyckleri och halvhet. En av dess stora förtjänster ligger i Carys överlägsna grepp på ämnet och i det virtuosmässiga sätt varpå han har genomfört det. Chester och Nina är inte bara hycklare, de tror också på en del saker och tror att de tror på andra; romanen är ingen studie i renodlade egenskaper å la Balzac. Nina är inte helt fångad i Chesters oljade kulissmaskineri. Hon genomskådar honom till en del, medan hon på andra punkter aningslöst anammar hans tänkesätt, dels därför att han undan för undan påverkar henne och dels därför att hon har sina förutsättningar för liknande verksamhet — hon är ju en människa, hon också. Utomordentligt visar Cary hur herrgårdsflickans egna, ursprungliga åsikter, fördomar och skyddsbe-drägerier undan för undan anpassar sig och växer ihop med dem hon tillägnat sig av Chester. Pvomanen glider fram i ett fortlöpande, skenbart tillfälligt flöde, där tusen precist in 705