BOKRECENSIONER satta skiftningar hela tiden för händelserna framåt, medan de ger ett intryck av spelande, tillfälligt liv. (Man kan tänka sig en bättre svensk version av saken än denna översättning, som får anses tämligen hederlig men saknar ett bestämt grepp på stilen.) Här som i de flesta andra av Carys böcker finns det gott om kvickhet och burlesk komik, ett slags irländsk saftighet, som noga bör skiljas från t.ex. Greenes dystra trivsel i sjaskiga miljöer. Joyce Cary har inga illusioner om tillvaron, men han accepterar den och han kastar sig var gång över den med lika frisk aptit, det hör till de egenskaper som gör honom till en stor konstnär. Här lika litet som annars sätter sig Joyce Cary till domare över sina personer. De människor han här visar i sitt starka ljus har sidor som vi alla måste erkänna oss äga. Mr Cary är den osynlige introduktören och vad han själv tycker får man gissa; den här gången är det kanske inte så svårt. Han framträder inte med något program på det ena eller andra planet. Han berättar: så här är det, det kan man ha klart för sig, men i övrigt finns det små möjligheter att göra något åt det. Man kan knappast komma ifrån att det är en mycket förnuftig inställning och man kan inte heller vänta sig att den som demonstrerat så satanisk insikt i spelet bakom våra idealistiska program själv skulle komma med en tendens. ÄKE RUNNQUIST FENOMENET SALINGER J. D. Salinger: Räddaren i nöden. Översättning av Birgitta Hammar. Bonniers 1953. 15:50. J. D. Salinger är ett märkligt exempel på att den unga litteraturen börjat bli episk och psykologisk igen på det gammalmodiga, ”ytliga” sättet. Salinger berättar inte vad som sker i det som synes ske, som alla moderna djupskådare, utan just det som synes ske, handlingen, gesten, repliken. Han håller till i nuet och ser sina personer som de står och handlar där, inte som de bar sig åt en gång i tiden eller hur de fick det och det komplexet i en orolig barndom. De pratar smörja och petar sig i näsan, som vi alla, i stället för att simma kring i sitt undermedvetande och fiska symboler. Det är verkligen befriande att möta en sådan författare. Behöver man bli ytlig genom att skriva så? T.o.m. Joyce har vittnat om motsatsen. Några kapitel i Ulysses berättar sekund för sekund vad Leopold Bloom företar sig på en promenad genom Dublin, alla hans steg, alla ryckningar i ansiktet, allt han ser med ögonen, och när det yttre kommit fram blir det en stor spegel för allt som inte kommer fram, allt inre liv. Det är naturalistisk psykologi i mycket utrerad form. Liknande är också människoskildringen i ”The Catcher in The Rye”, Salingers första roman som nu är översatt under titeln ”Räddaren i nöden” — men mindre tillspetsad. Genom att rycka på axlarna åt själen och med lysande ögon följa kroppens rörelser väcker han intresse just för själen och vad som rör sig där. Läsaren kan treva sig kring i de djupare skikten medan han gläds åt alla äventyr som utspelas på ytan, men själv tränger Salinger inte in i sina personer på ett enda ställe; först när skildringen är färdig blir den också en färdig spegel för de själsdjup som aldrig berörts eller bara ironiskt berörts, då blir den inträngande. Man tänker sig gärna den utvecklingen som en plötslig förvandling, men i verkligheten växer den gradvis fram. ”Räddaren i nöden”, liksom de flesta av Salingers lysande ”Nine Stories” — någon bok därutöver har han inte publicerat ännu — växer inåt och fördjupas utan att till det yttre förändras ett smul. Huvudpersonens jargong mal på och trivialiteterna fortsätter att hopas i all sorglöshet, men de döljer för var gång de framträder allt mindre av sin upphovsman, blottar allt fler svagheter hos honom, ger berättelsen en alltmer tragisk innebörd. Samma nonchalanta pratsamhet som man roas av så i början blir längre fram, när det börjar gå dåligt för hjälten, nästan gripande i sin heroism; där liknar den Hemingways stil, som också talar om kärlekssorger som om det gällde laxfiske. Heroismen bör de alltså ha gemensamt, He-mingway och Salinger, men nu är det inte Salinger som står för heroismen i ”Räddaren i nöden” utan Holden Caulfield, en 17-årig pratkvarn som fått berätta hela boken och för vilken axelryckningen är en naturlig attityd. Det är den sannolikt inte för Salinger. Identifikationen med Caulfield är så fullständig i allt yttre att man härefter inte tror sig veta något om Salingers egen prosastil, det man hela tiden följer är Holden Caulfields collegejargong. Parar man alltså i stället ihop He- 706