BOKRECENSIONER mingway med Caulfield säger jämförelsen något väsentligt om amerikanismens känslomässiga nivå: alldeles naturligt delas den av var och varannan olycklig gymnasist. Mindre säger den alltså om Salinger. Holden Caulfield berättar i ”Räddaren i nöden” om fyra dagar som ändar i en sorts kollaps, ”det här förbaskade sammanbrottet”, den dag han relegeras från sin fjärde skola och tre dagar han i all ensamhet ägnar åt ett hektiskt njutningsliv i New York. Han tycker allt är larvigt och förbaskat, är antingen nere eller i fin form, slarvar med pengar, struntar i plugget, förtalar sina kamrater, kontaktar dumma flickor för att kladda, rutschar omkring på nattklubbar för att verka vuxen, spelar pajas i en bakvänd jockeymössa, moraliserar över allt och alla, super sig asfull, rymmer, etc. etc. Och detta berättar han om med en underbart juvenil nonchalans, friskt och direkt, roat och uttråkat och förhoppningsfullt, alltid viss om att läsarna ska finna hans historia ofantligt intressant. Som jargongroman är ”Räddaren i nöden” också både mycket underhållande och mycket tjatig. Men dess muntra sidor kan på samma gång verka plågsamt gripande, gapa emot en med all den hjälplösa ensamhet som jargongen försöker ■dölja. Här framträder verkligen ungdomen i all sin hektiska trivialitet. Men vem har nu skrivit boken? Allt tålamod som Holden Caulfield saknar när han berättar och den varsamhet han aldrig visar när han bedömer sin omgivning äger i stället Salinger när han avlyssnar sin hjälte; han avbryter honom aldrig, framträder aldrig själv, tålmodigt lyssnar han till Caulfields smörja och följer hans triviala äventyr till slut — ungefär så vill man se motsättningen mellan författaren och hans resonör. Den toleranta tålmodighet och konsekvens som Salinger visar gentemot sin hjälte kan påminna om Henry James. Bakom jargongen tycker man sig känna närvaron av en sordinerad berättarton, en kultiverad och lätt cynisk stil som fullt framträder först i novellerna, men som här är atmosfär och bakgrund. Salinger är förtjust i ytan därför att han lär känna människor så och får dem att leva i ord och rörelser innan de lever som känslo-varelser. Betecknande är att han som berättare älskar barn och skriver mest och bäst om barn; hos dem finner han den hängivelse i rörelsen och leken som de vuxna växt ifrån, den impulsiva mimiken, de plötsliga kastningarna från sorg till glädje, t.ex. en flickas sätt att stampa i marken och lägga huvudet på sned. Och i den underbara flickskildring han har med i ”Räddaren i nöden” finns ingenting av gängse ambitiös vuxensyn på barn, här leker en flicka med sin bror och den som ser henne leka stannar fascinerad, utan kommentarer eller tolkningar, lyssnar och ser och berättar vad han sett. Detta är ursprunglig realism, och den bryter in i den unga prosan som en frisk vind. Birgitta Hammar har gjort en styv översättning, men riktigt manlig klingar inte hennes slang. Använder inte gymnasister starkare ord än förbaskat? Göran Palm MINNESGOD OCH GLÖMSK Fredrik Böök: Rannsakan. Bonniers 1953. 15:50. Fredrik Böök har inträtt i memoaråldern, och i likhet med många andra svenska kulturpersonligheter har han velat göra sin insats i det flöde av självuppgörelser som för närvarande väller fram i vår dagslitteratur. Den volym han sänt ut är till stor del ägnad de skiftande teoretiska grundvalarna för hans verksamhet som kritiker och forskare, men om hans själsliv och karaktärsdaning i deras eventuella samband med intima personliga erfarenheter och upplevelser finns här ingenting sagt. Såtillvida rör det sig snarare om självbiografiska essayer än om memoarer i ordets egentliga mening. Inte minst knyter sig framställningen till bilderna av lärare och ungdomsvänner, som övat inflytande på honom eller som han har stått nära, och porträtten har med lysande konst tecknats så, att analysen av personligheter och verk hela tiden spelar samman med de subjektiva minnesbilderna. Helheterna blir på detta sätt sällsynt levande och pregnanta, på en gång verklighetsnära och idéburna. Stilistiskt står dessa studier på höjd med det yppersta som Böök har åstadkommit; retoriken är glansfullare än någonsin, och de magnifika perioderna 707