BOKRECENSIONER reser överallt sina spänstiga och skimrande valvbågar över orosfyllda känslodjup men skämmes tyvärr på sina ställen av salvelsens fula fettfläckar. Man kan också dra på smil-bandet åt en författare som vid sjuttio års ålder tar sitt eget ungdomsjag och alla dess livsyttringar på så blodigt allvar som Böök; det gäller både om konfirmanden och student-novitien. Här finns självkritik, sparsamt tillmätt, men av självironi eller självlöje inte en gnutta. Av högsta och ojämförligt intresse är porträttet av Bengt Lidforss; det sluter sig värdigt till dem som tidigare har tecknats av systern, av Gustaf Hellström, Edwin Malmström och Ernst Wigforss, för att bara nämna de främsta, och det kompletterar dessa genom att ha till upphovsman en gammal motståndare, som på grund av ålder och avstånd är stämd till försonlighet. Porträttet är rikt fa-cetterat, generöst, överlägset skarpt och klart i konturerna, och utan alla dygdiga förfasan-den tar det fasta även på de betänkliga sidorna hos föremålet, varförutan varje bild av Lidforss’ sammansatta karaktär blir ofullständig, ensidig och skev: lastbarheten, råheten, övergreppen mot andras egendom. Böök har öra för att den pornografiska och blasfemiska jargong som omhuldades av Lidforss och hans krets ofta nog bara var skalkeskjulet för en känslighet, en idealitet och en desperation som man var dödsförskräckt att visa, och han kunde ha låtit diagnosen omfatta även Strindberg och åttiotalisterna: det var ett helt släktleds reaktion mot den förljugna oscariska idealismen. Ät Lidforss’ vetenskapliga lidelse gör Böök full rättvisa, liksom åt hans frihet från fåfänga och uppblåst självkänsla, men han har förstås också inregistrerat det hätska och fanatiska drag som kunde komma till synes i stridernas hetta. Det dominerande tyska kulturinflytandet har utgjort ett föreningsband mellan den lidforsska kretsen och den unge Böök, som redan på skolbänken lögat sin själ hos Goethe och Schiller, och ett annat har varit den kunskapsteoretiska idealism som hade inhämtats hos Kant och som skilde Lidforss och hans lärjungar från de dogmatiska positivisterna. Eljest tycks dennes inflytande på Böök snarast ha verkat avskräckande och ha givit honom avgörande impulser i konservativ och puritansk riktning. Därtill kom, att Böök tidigt hade trätt inom de stora nittiotalsförfattarnas trollkrets, där de estetiska och filosofiska intressena inte var förenade med upprorsstämningar och socialt missnöje som hos Lidforss och hans grupp. Mera fragmentariskt och inte tillnärmelsevis lika inträngande är porträttet av Vilhelm Ekelund, bland annat därför att Böök, såsom han själv vidgår och utförligt motiverar, står främmande för prosaisten och aforistikern Ekelund och dennes titaniska ensamhetskamp. Troligen har Ekelund också förhållit sig reserverad gentemot Böök, vars intresse och sympati endast omfattar lyrikern, tystnad för alltid vid tjugosex års ålder. Men han har på närhåll kunnat fånga några glimtar av smedsonen från Stehag, som kände sig deklasserad i stadsmiljön och som tycks ha dolt sin nervösa och kvalfulla sensibilitet under lite kärva, grobianaktiga manér och böjelsen för tvära och paradoxala motsägelser. Böök har från diktsamling till diktsamling studerat brytningarna i Ekelunds själsliv och tankevärld men nöjer sig eljest med att teckna ytterkon-turen av en ungdomsprofil, berättar om enstaka sammanträffanden (bland annat ett i Trelleborg, strax före skaldens tioåriga landsflykt) samt meddelar ett och annat om hans familjeförhållanden och personliga bakgrund som blir av värde för en framtida biografi eller helfigursteckning. Mest oförbehållsamt uppskattande och finast avskuggat är emellertid porträttet av Albert Nilsson, ungdomsvännen, studiekamraten och professorskollegan. Hela kapitlet andas en ömhet och beundran, ja ett slags uppriktig ödmjukhet, som är något hos Böök särdeles ovanligt och betagande och rentav kommer honom att vidgå sin egen arrogans, som verkat så frånstötande på många och som vännen vid något tillfälle har påtalat. Tydligt är, att den utmärkte forskaren Albert Nilsson i sin livsvariga, tålmodigt tystlåtna och heroiska kamp mot sjukdom, fattigdom och allsköns trångmål företedde drag av verklig själsstorhet, som gjorde intryck på alla och envar — därom vittnar för övrigt även Wigforss’ memoarer. Om boken bara hade innehållit de tre min-nesessayerna, skulle en granskare ha kunnat stilla sitt blodiga svärd. Olyckligtvis har Böök också ägnat ett stort kapitel åt sin historiefilosofiska uppfattning och dess förskjutningar under årens lopp, och inför detta tvingas man att dra blankt om man eljest bara har ett par droppar vanlig anständighetskänsla i kroppen. Ty i detta ”Brottstycke” har Böök överträffat sig själv i cynism och sentimentalitet i vidunderlig blandning och i brist på uppriktig 708