BOKRECENSIONER het. Visserligen finns det även här ett försonande inslag, de pietetsfullt invävda minnesbilderna av Johan Jakob Borelius, den gamle vithårige filosofen med sin älskvärda tankspriddhet och gemytliga humor, som egenhändigt sålde de lösryckta arken av sin Metafysik efterhand som de rentrycktes och som samlade en brokig åhörarskara vid sina kol-lokvier. Borelius har till den unge Böök förmedlat den hegelska filosofi, som blev bestämmande för dennes hela framtid och gjorde det möjligt för honom att i en eklektisk syntes förena romantik och realism, vetenskaplig världsbild och religiös tro, senare också materialistisk historieuppfattning och kristen idealism. Hegelianismen, föränderlighetens filosofi, som förkunnar motsatsernas enhet och utgår från att allt verkligt är förnuftigt, har för Böök blivit den filosofiska trollerihatt, ur vilken han med åren har kunnat plocka fram de mest olikartade åsiktskaniner — och sedan para ihop dem. Den franske filosofen Jean Gren iers yttrande, att hegelianismen är intelligensens syfilis, blir vid denna konfrontation mer än en boutade, en skarpslipad symbol för allt det upplösande och nedbrytande i detta filosofem, med vars hjälp en kameleontartad ombytlighet, en långtgående ansvarsflykt och en oblyg inställsamhet visavis dagens tillfälliga maktinnehavare kan bemantlas och rationaliseras. Den uppnådda harmonin skulle för övrigt visa sig bräcklig; efterhand har Böök blivit allt starkare medveten om världsförlop-pets radikala grymhet och orättvisa — det var tydligen under intrycket av Tysklands första nederlag! — och han kom till insikt om historiens konstanta inslag av maktbrunst, brutal egoism, ondska och förbrytelser, som inte tycktes ge rum för en gradvis uppåtstigande process efter hegelianskt schema. Han upptäckte, att sedelagen inte äger giltighet för massorna, för de väldiga nationella och sociala kollektiven eller för dem som handlar å deras vägnar, men inte desto mindre godtar han utan vidare dessa begrepp och fortsätter att laborera med dem i stället för att behandla dem med kritikens frätande syror och upplösa dem i deras beståndsdelar; det är att med öppna ögon ge sig nihilismen i våld och utsudda det individuella ansvaret, alldeles som det sker inom kommunism och fascism. Bööks brottning med ett gigantiskt världshistoriskt stoff, som i alla fall går ut på att finna ett slags gudomlig plan eller ändamålsbestämd mening bakom historien, imponerar i viss mån som brottning, och detta trots sin troskyldiga blandning av hjälplöshet och förmätenhet, men knappast som resultat. Den uppbärs varken av stringent tänkande eller av praktisk människokunskap utan representerar snarast en mellanform, där en temperamentsfull och fantasibegåvad känslomänniska berusar sig med något slags ideologisk retorik eller abstrakt prosalyrik, bollar med historieperspektiv och framtidsvisioner. Själva den universella svartsyn, vari hans historiebetraktelse mynnar ut, ter sig lika verklighetsfrämmande som en universell blåögdhet och ljussyn, eftersom de båda leder ut i mystik och eftersom i dem båda alla nyanser och normer plånas ut. Hur massakrer och bartolomeinätter i det svunna kan urskulda eller väga jämnt med slavläger och folkutrotningar i vår egen tid, förefaller tämligen obegripligt för det enkla lekmanna-förståndet — det är ju inte de skyldiga eller brottsliga som drabbas — och i själva verket har Böök, som var man vet, inte alls intagit den förment upphöjda och opartiska attityd som han här affischerar utan har offrat hekatomber av trycksvärta på de sovjetryska förbrytelserna men inte haft ett ord att invända mot de nazityska. Från krigsåren känner vi igen detta sätt att argumentera, att vilja göra alla till likadana kålsupare, lika onda och lika goda i oupplöslig blandning, i den genomskinliga avsikten att överskyla vissa brott, och när Böök inför världshistoriens blodstinkande kriminaldrama fromt böjer sitt huvud och andäktigt knäpper sina händer, så är det för att läsaren inte ska märka att han i verkligheten tvår dem. Men även om man kunde ta hans olympiska opartiskhet på orden — vilket han alltså själv har omöjliggjort — så kan det med skäl invändas, att det ändå återstår ett parti som vi alltid och allestädes kan ta efter måttet av våra krafter, det parti som Camus anbefallt, nämligen offrens mot bödlarna, i vilka läger dessa än må befinna sig och hur rollerna än må utskiftas och bytas om. Åtminstone vid ett historiskt tillfälle, anno 1940, tog Fredrik Böök däremot bödlarnas parti mot offren, och det finns inte den ringaste anledning varför det skulle glömmas eller förlåtas. Den generella syndaförkrosselse, det fördömande av all egenrättfärdighet som Böök ger så vältaliga uttryck åt på egna och mänsklighetens vägnar, hade gjort ett helt annat, ett långt starkare intryck om de inte hade förlorat sig i uppbyggliga loci communes utan oförskräckt hade tagit fasta på och gått till 709