BOKRECENSIONER rätta med konkreta misstag, felgrepp och övergrepp som han själv begått, men om allt sådant tiger han visligen i dessa sammanhang. I kraft av sina lysande gåvor, sin universella lärdom och sin briljanta stilkonst är Böök alltjämt i enskilda stunder en ögonförvrängare av imponerande, av skrämmande mått, och det kan kännas som en självfallen hederssak att efter förmåga skingra de rökridåer och dimbildningar, bakom vilka han med hypokri-tisk salvelse söker undanskymma obekväma sanningar. 20/10 Holger Ahlenius PALMSTIERNAS DAGBÖCKER Erik Palmstierna: Orostid 11. 1917—1919. Politiska dagboksanteckningar. Tidens förlag. 22:50. Den nya volym med politiska dagboksanteckningar som Erik Palmstierna nu har lagt fram täcker åren 1917—19. Vid skedets början tillhörde författaren den falang inom riks-dagsoppositionen som harmades över regeringen Hammarskjölds tyskorienterade politik och verkade för ett systemskifte. Han upplevde i mars 1917 den moderata Swartz’ska regeringens tillkomst och inträdde i oktober samma år i Nils Edéns liberal-socialistiska koalitionsregering som sjöminister — utan glädje, enligt vad han nu meddelar, eftersom han för länge sen hade släppt de militära intressen åt vilka han hade ägnat en stor del av sin ungdom. Palmstiernas eldiga handlingslust sökte och fann också snart ett större arbetsfält. Hans egendomligt självständiga handläggning av Ålands-frågan och hans talrika samtal med främmande sändebud låter honom framstå som ett slags biträdande utrikesminister — under full tolerans både från utrikesminister Hellners och från statsminister Edéns sida, efter vad det förefaller. Under de tre skickelsedigra år det är fråga om tycks Palmstierna ha anförtrott sin kära dagbok det allra mesta av sin syn på viktigare händelser ute och hemma och av vad han har snappat upp om operationer bakom kulissen. Boken ger därför en förvånansvärt fyllig krönika över ett viktigt skede i vår nyare historia. Det ligger i sakens natur att den är synnerligen subjektiv. Men som moderat social demokrat och utpräglad vän av samverkan med liberalerna stod Palmstierna i centrum av den falang som under de ifrågavarande åren bestämde vår politik, och den som i hans dagböcker söker kunskap om denna politik blir väl informerad. Läsaren erfar också det stora nöje som består i att se det förgångna levandegjort av en impulsiv och livfull samtida berättare. Palmstierna representerar vad som förenade dåtidens socialdemokrater och liberaler även i flera av de förhoppningar, glädjeutbrott och besvikelser som han anförtror sin dagbok. Han gläds över den ryska marsrevolutionen, över kejsar-Tysklands nederlag, i särskilt hög grad naturligtvis över demokratins genombrott i Sverige. När sen den segrande ententen inte behandlar sin kort förut övermodige fiende så ädelmodigt som Palmstierna hade väntat blir han bittert besviken och talar mer än en gång om ”imperialism”. Men när bolsje-vikerna krossar den spirande ryska demokratin reagerar han kraftigare än de flesta vänstermän: det irriterar honom att den segrande ententen inte genast med tillbörlig kraft griper in mot det röda skräckväldet. Och den debuterande svenska demokratin inger honom en del onda aningar som snarast förebådar högerns återhämtning under 1920-talet. ”Arbetarklassen, kan den bli fundament för framtiden?” lyder en dagboksanteckning från juni 1919. Skedet 1917—19 har utförligt behandlats av flera forskare, och Palmstiernas dagböcker förändrar inte avsevärt den bild vi redan hade. Men de ger en hel del ny belysning åt åtskilliga episoder. Framförallt framträder nu kung Gustafs roll på ett helt annat sätt än tidigare. Kungen spjärnade i det längsta emot de tendenser till parlamentariskt styrelsesätt som vänstern företrädde och försökte ännu i oktober 1917 slå vakt om sina prerogativ. Ett år senare hade monarken så fullständigt anammat vänsterpartiernas syn att han nu med ett offentligt uttalande önskade framträda som demokratins banerförare. Den tyska omvälvningen ansågs nämligen ha bragt alla återstående troner att vackla, och kungen befarade att högern genom att oryggligt motsätta sig första kammarens demokratisering skulle vålla en kris. Edén avböjde det egendomliga förslaget, och kungen höll till godo med beskedet i anslutning till sitt tidigare löfte till statsministern att i det följande endast handla i samförstånd med sina konstitutionella råd 710