BOKRECENSIONER givare. Kronprins Gustafs lika tvära omkastningar under unionskrisen — från karskhet till extrem medgörlighet och tillbaka till karskhet — bildar en parallell. Det stod strid kring den aktiva politikern Erik Palmstierna. Han fick i mycket hög grad känna av det politiska hatet. Den definitiva triumfen över sina motståndare och kritiker har han vunnit genom att utge ett verk som säkert för all framtid i stor utsträckning kommer att påverka vårt folks syn på skedet 1917—19. Man hoppas livligt att den värdefulla historiska källan inte skall visa sig sina just detta år utan att vi också får höra något om författarens utrikesministertid. Åke Thulstrup TVÅ SOM INTE DOG, OCH ANDRA RESEBERÄT- TELSER Min bästa resa. Ny samling, redigerad av prins Wilhelm. Wahlström & Widstrand 1953. 19: 50. Det är två bidrag i årets reseantologi som främst har intresserat mig. Sven Lidman ligger under en resa och funderar över en annan och längre resa. Detsamma gör Ivar Lo-Johansson. Deras situationer är mycket olika, och det är också deras funderingar. Lidman låg och hade det besvärligt i kojen på en finnskuta på väg över Ålands hav. Han befann sig i yttersta sjönöd och sjösjuka men hade ett speciellt meddelande från Gud att förlita sig på: han hade nämligen före resans anträdande fått ett inre budskap om att den skulle komma att gå lyckligt, och den resulterande förvissningen hade kommit honom att mot erfaret sjöfolks mening propsa på överfart just den natten, när det såg ut att arta sig till särskilt ruskigt väder. Upptakten till avresan förtjänar en närmare redogörelse. De två fiskare som var ansvariga för färden, båten, Lidmans och sina egna liv hänsköt avgörandet till ”den store Pargas”, en alldeles särskilt ansedd och erfaren sjöbjörn; ville han vara med om vågspelet, skulle de gå över i hans sällskap under natten. Men Pargas ville inte, han ansåg risken för stor. Lidman beskriver hur han småningom fick den motsträvige skutskepparen att lita på det gudomliga budskapet. Först lade han sig inte i samtalet mellan de tre finnarna utan hjälpte stilla en sjuk matros i Pargas’ båt med medicin, som han hämtade i sin egen koj i den andra båten — ”en i kvällsmörkret, för en landkrabba som jag, både rätt besvärlig, rätt farlig och rätt tidsödande promenad”. Sedan började han tala med Pargas. Det är, säger han, omöjligt för honom att ”till fullo kunna skildra den sällsamma scen, som nu utspelades mellan den lille litteratören och den store sjökonungen”; men han gör obestridligen så gott han kan, scenen är, som vanligt hos Lidman, mycket ordrikt skildrad. Hans inspirerade framställning gör så småningom verkan, och ”den i en gammal vadmals-vinter-promenadkostym klädde, glasögonprydde, kruslockige, smaler och spenslige och alltför lätte litteratören” övertalar den ”kloke och trygge och tunge, på alla hav, i alla hamnar hemvane sjöhövdingen och havsauktoriteten” till start rätt in i nattstormen. Där låg nu alltså Lidman, fruktansvärt sjösjuk och tydligen inte längre helt övertygad om bärkraften i budskapet ovanifrån; och givetvis passerade hela hans liv ”revy” för honom — ”jag såg det i all dess, tomhet och tarvlighet, ytlighet och bräcklighet — dess tillkortakommande — dess nederlag och förnedring”. Då fylldes han på ett underbart sätt av en trösterik tanke: Jag hade ingen hustru — inget verkligt hem — mina barn voro hos sin mor — jag hade inget och ingen att ansvara för. Ingen behövde mig. Jag hade gjort ett grundligt fiasko — mitt liv var avslutat —• och nu skulle Gud taga hem mig till min Gud och Frälsare. — Det var kanske helt enkelt Guds vilja, att jag skulle gå till vila här på Ålands hav. Då slapp man kosta på mig begravning och gravvård och minnestal eller någon annan uppmärksamhet. Fyra mina farbröder hade fått som fullvuxna — var och en på olika plats och tid — gå drunkningsdöden tillmötes. Jag fortsatte ju bara släktens traditioner, O, att få gå till vila och glömmas i de tysta, oändliga havsdjupen! Sedan ber han Fader Vår, och när han kommit till ”vårt dagliga bröd” känner han ”än starkare sjösjukans kval” i sin varelse. Till sist somnar han; när han vaknar befinner sig båten i säkerhet innanför Söderarm. Pargas betraktar honom med vördnad, och innan, han skiljs från färdkamraterna kan han rapportera för läsaren hur en av dem, Nissas, säger: ”Den store Pargas har bestämt fäst sig för herr Lidman — herr Lidman har fått en ny beundrare.” Inte ”beundrare”, Nissas vet nog vilken märklig man han har fått hysa i sin båt under natten, utan ”ny beundrare”.. Det är Sven Lidman och hans beundrare 711;