BOKRECENSIONER och hans farbröder och släkttraditioner och minnestal och gravvård som helt upptar författarens tankar. Om de andra, som han lockat ut med sin gudomliga garanti, också ansåg sig ha gjort fiasko på livets scen och därför kände samma lust att gå till vila och glömmas i de oändliga havsdjupen, är tydligen en fråga som inte har intresserat honom. Jag vet inte om det är av en tillfällighet som det därnäst placerade bidraget i antologin också återger funderingarna på en dödsbädd som. inte blev av. Ivar Lo-Johansson låg i recidiverande lunginflammation i ett dragigt rum på ett ruffigt hotell i Newcastle och begrundade likaledes sin förestående bortgång och dess effekt på eftervärlden. Han lade sig ner för en kort sekund och dog mitt under en resa... Så dö zigenarna, de stora vandrarna, så dö diktarna, de evigt rolösa, allt ömhudat, jagat folk. Och därmed lever man evinner-ligen. Också den tanken snuddade vid min panna denna svettiga natt. Man tänker ingalunda på enbart stora och rena och osjälviska ting, när man ligger inför döden. Man har också en del till övers för självkärlek och för fåfäng tro. Man ligger och blåser opp sig, man ligger och lurar på vad den och den skall säga i sammanhanget med att nyheten kommer fram: Nu är han död. Man ligger och väntar på recensionerna, på utlåtandena om sina sköna handlingar — och grämer sig över att man inte själv får vara med och bära upp berömmet, tadla den orättmätiga kritiken, få klämma till en och annan: Där ser du. Man är med få ord sagt fly förbannad över att behöva fara ifrån vid ett så pass viktigt tillfälle. Det finns ingen möjlighet att inte känna igen sig i de orden, känna deras sanningshalt. Det är hederligt skrivet. Självkärleken, som vi alla går och bär på, är med som objekt i analysen, inte bara som doft över skildringen. Ivar Lo-Johansson, redan en av våra få verkligt fina författare, mognar alltmer för varje bok han skriver. Det gör Lidman med, men i en annan bemärkelse. Det var två bidrag till i denna reseantologi som jag fäste mig särskilt vid: Albert Vikstens ”1 nöden öppnas hjärtat”, ett stycke enkel och rejäl epik, lika skild i tyngd och must från hans konstlade fjolårsbok som en nyflådd isbj örnshud från ett stycke kattun; och Anna Lenah Elgströms av präktig indig-nationshetta genomglödgade ”Damen utan hår”. Jag vill dessutom gärna ge uttryck för min glädje åt Gösta Mobergs flodpaddlingsbild — fotot alltså, inte texten: en märkligt impres sionistisk (antagligen synnerligen tursam) studie i motljus, hetta, tystnad och vatten-skvalp. Björn von Rosen HUMANISTEN OCH FARBRÖDERNA Arthur Grimble: Ett smycke av öar. Översättning av Lisbeth och Louis Renner. Bonniers 1953. 18:75. Versskrivande pojkar är långt mindre vanliga i engelska skolor än i svenska. När de någon gång förekommer, väljer de ofta sonetten som form. Deras sonetter brukar vara rent hårresande. Detta är kanske inte den enda anledning till oro de ger sina familjer, men den är ju allvarlig nog. I sin ungdom tycks sir Arthur ha tillhört denna milt esteti-cerande och sonettskrivande pojktyp, vars första bekantskap med kommande livspröv-ningar brukar förmedlas före avresan till internatskolan genom välment mullrande farbröder, som med sin egen skoltid i friskt minne bestämt avråder från fortsatt sonettskrivande. För den som något känner både ifrågavarande pojktyp och den genomsnittliga internatskolementaliteten kan det tyckas som om mötet mellan dessa två med en naturlags oundviklighet måste leda till snabbt sammanbrott för endera parten. I verkligheten visar sig denna spindellemmade och rosenkindade typ av brittisk yngling segare än man skulle tro; kollisionsproblemet löser han i många fall genom att avslöja en oanad talang för cricket; han överlever skoltiden utan nedfirade signaler och blir av sin omgivning betraktad med en viss förbryllad stolthet — ett kuriosum, men ett ur skolans synpunkt ingalunda värdelöst sådant. Den ständiga defensiv han icke desto mindre tvingas att föra gör honom till ironiker, och som färdig produkt till en ofta högst underhållande bekantskap. Grimble avviker från mallen bara på en punkt: de sonetter han gjorde var inte dåliga. Han börjar sin bok med att citera sig själv som ungdomlig sonettskrivare, och man blir intresserad. Senare i boken kommer en sonett till, och intresset växer till respekt. Det är vid Shakespeare inte det vanliga finsnickeriet av brittiska amatörer utan en ganska ren och fri ton, det lätta kvintilerandet av en driven och säker hand, väl förfaren i de klassiska 712