FEM GÅNGER HAMLET tongångarna och inte utan egen karaktär. Sonettskrivandet, esteticismen och ironin tycks ha följt honom i hans vidare utveckling: som lättrodnande tjänstemannaaspirant, som fullfjädrad tjänsteman — humanist i imperialistisk miljö — som Sol-Klanens betrodde medlem (Gilbertöarnas långt ifrån ointelligenta infödingar tycks snabbt ha uppfattat Grimb-les säregna typ och ägnat honom en road men varm tillgivenhet), och omsider som vis och luttrad resident. Man behöver inte läsa många sidor i denna bok för att upptäcka att det inte är en vanlig för detta imperiebyggare som hejdar en på tröskeln till klubben och kör fingret genom ens knapphål, eller sittande kvar vid bordet efter middagen, harklande över portvinsglaset i ett gastronomiskt-intel-lektuellt coma, börjar harangera the public school spirit och sitt eget manifesterande av den under de många törstiga åren nere i värmen. Dessa ”imperiefarbröder” får tvärtom den något tvivelaktiga äran att bilda effektfull ram kring Grimbles finstämda erinringar från De Lyckliga Öarna. Deras ryggdunk och manliga bastoner får i början och slutet av boken kontrastera mot den kultiverat lågmälda ton vari berättelsen framförs. Grimbles inställning till det folk vars rättskipning han fått sig anförtrodd är karakteristisk, präglad på en gång av starkt intresse och en nästan blyg taktkänsla. Den sistnämnda egenskapen är så pass ovanlig i britters umgänge med färgade att den förtjänar att belysas med ett citat. Han gör åtskillnad på äkta forskning och ”spioneri”. — ”Faran är att den äkta forskningen omärkligt och omedvetet kan förvandlas till ren nyfikenhet och att en bona fide studerande helt plötsligt kan befinna sig på gränsen till närgångenhet innan han vaknar upp och blir medveten om den ohyggliga förvandling som har skett inom honom.” Yttrandet säger lika mycket om den vanligaste och oftast förbisedda svagheten i europeiska försök att komma mörkhyade folk inpå livet som om Grimble själv. Grimble har inte bara ett lyckligt ämne varmed han är djupt förtrogen, han är också en god författare, grundligt skolad i den bästa brittiska berättartraditionen. Här finns kapitel så slutna och färdigciselerade att de skulle försvara sin plats i den mest kräsna antologi av exotiska noveller — nästan kiplingartade saker, på en gång lekfulla och strama. Porträttet av hustrun tjusar, en miniatyr målad med svagt självlysande färger i marginalen. Stämningen är hela tiden havsljus och pärle-morskimrande, trots alla vidrigheter som den lilla familjen får gå igenom. Men det finaste med den här boken är inte de oceaniskt lyckliga stämningar den förmedlar, utan den genom hela framställningen konsekvent fortlöpande uppgörelse som denne klädsamt grånade imperieförvaltare ägnar — inte imperiet som förhandenvarande faktum, knappast ens (i stort sett) dess skötsel, men själva den imperialistiska mentaliteten. Som humanist reagerar han genast mot den, mot dess allra första grodd i själens kammare. ”Imperiefarbröderna” undergår i hans händer en milt frätande analys, vars resultat man visserligen inte kan hoppas att de själva någonsin skall bli medvetna om men som säkerligen ändå, som andra stillsamt framförda sanningar, i längden i sin mån kommer att påverka deras och vår värld. Björn von Rosen FEM GÅNGER HAMLET av EBBE LINDE Några kvällar kring den 13 okt. sågs Shakespeares ”Hamlet” samtidigt på fem nordiska skådebanor. På Det Nye Teater i Oslo, med Espen Skjønberg i huvudrollen; i Göteborg med Per Oscarson; i Stockholm (Boulevardteatern) med Bengt Blomgren, i starkt förkortad version; i Bergen med Georg Løk-keberg; och dessutom i Aarhus. Ordningsföljden är premiärernas. Av dessa föreställningar har jag sett de fyra första, och från dem vill jag här försöka minnesfästa några jämförande drag. Men som en kritikers egen uppfattning med eller mot hans avsikt gärna smyger sig in också i det renaste referat, torde rubriken ovan kunna försvaras. Fyra Hamlet av kött och blod och en av det tyg varav drömmar vävas. Liksom varje språk har sin artikulations- 5 BLM 1953 IX 713