EBBE LINDE bas, som präglar ljudbildningen och vartill tungan återvänder, så har varje karaktärs-tolkning på scenen sin utgångsställning, så att säga aktionsbas. I den är det tolkaren mest fäster sig i minnet. Løkkebergs Hamlet: rak, men avspänd, smärt och ridderlig. Vänstra armen lyft som till romarhälsning, i högra handen klingan. Kroppen i mjuk balans med tyngden på hälarna, mest den högra. Espen Skjønberg: litet krökta knän och armbågar, armarna litet hängande, kroppstyngden på vänstra foten. Med halvöppen mun står han och betraktar världen med stora runda förvånade ögon, som en skrämd liten pojke som just har retirerat ett halvt steg och ännu inte beslutat åt vilket håll han skall fly. Blomgrens Hamlet: bredbent fotställning, symmetriskt vägande på fotbladen, spänd och aktiv. Oscar-son: ryggmuskulaturen smärtsamt hopdragen på ena sidan, huvudet slokande åt ena axeln, hela gestalten krängande och bakåtlutad som ville den vilket ögonblick som helst sträcka ut sig på Moder Jord med deklamerande armar i luften. Vilket den också gjorde: i den stora monologen ”0 kunde detta alltför fasta kött”; i åskådan av skådespelaruppvisningen; och sist i dödsögonblicket. Lättjefullt glidande eller knyckiga steg, avlösta av häftigt jagande språng som hos ett lodjur. Løkkebergs var den ädle Hamlet på linjen Schanche-Olivier, främst naturligtvis med drag från Schanche, som stått som instruktör, men ömmare, vekare. Skjønberg kom av dem jag förut sett närmast Gielgud, Blomgren Gösta Ekman, fast långt spändare och entonigare. Oscarsons neurotiska och intensiva Hamlet med traslukten liknar ingen annan jag känt. En märklig prestation. Ingen hade ett spår av Madariagas hårdkokte vite djävul, fast kritiken på alla håll frambesvärjt också den skuggan. Den utestår än. Dekoren Solid i Bergen, summarisk i Oslo, fantasifullt expressiv i Göteborg i blått och grått, i Stockholm reducerad till ett fyndigt minimum i pappkartong. Per Schwabs scenbilder (Bergen) var inte mindre än 15 till antalet, alla genomarbetade och tablåmässiga, med bara ett par varierbara valvbågar eller en murspringa som genomgående inramande element. Rika skulpterade dräkter, grupperingarna raffinerat utarbetade som på en gammal bataljmålning, mest i scenbildernas början. Gav texten där inte tillräcklig vägledning för något spektakulärt, hade konstnärsfantasin diktat vidare. När Polonius uppmanar Laertes att skynda ombord, skedde det mot en beundransvärd plastisk hamnglimt i färgskalan olivgrönt-brunt-blått. Den korta scen där sjömän kommer in och söker Horatio med brev hade detalj arbetats till en av de bästa tablåerna, en arbetsrumsinteriör med gåspenna, sandhorn och alla tillbehör och Horatio vid skrivbordet. Den scen där kungen uppdrar åt Gyldenstern och Rosenkranz att roa Hamlet hade utbyggts med en kort ingress, en hovbild med schackspel och högläsning av sagor; i en annan bild var det bal, paren svävar och figurerar i ett inre rum, Hamlet drar sig ur festen och stänger bakom sig ett draperi för att instruera Horatio om sina planer med skådespelarna. I scenen med Ofelias grav var det avslutningen som lagts ut. När begravningsföljet med stridstupparna Hamlet och Laertes samt hela hovet och prästerskapet med rökelsekar och allt strömmat bort, ligger graven tom under den svarta natthimlen. Då hasar narren fram. Med huvudet på sned och narrluvans enda brokiga kaninöra i vädret sitter han och tittar melankoliskt mångtydigt ner i graven medan ljuset går ned. Det är ett anmärkningsvärt bevis på den scenarbetarprecision som råder vid den inte alltför toppmekaniserade Nationale Scene, att detta sätt att spela i tablåer inte slog sönder pjäsen värre än den gjorde. Där kunde ju lätt blivit för tröttsamma mellanrum mellan bilderna, till förfång för rytmen. Men det klarade sig, med hjälp av mycken högtidlig mellanmusik. Rytmen i föreställningen blev en aning långsam, men kändes alltjämt som rytm. Göteborg som därnäst i ordningen lagt mest på utstyrseln har ju helt andra maskinella resurser. Här åkte väldiga byggen ut eller in och fonder sköt i höjden för öppen ridå med en makalös precision. Men Per Schwab skulle nog tycka att dekoratörskollegan Carl-Johan Ström slarvat bort i tok med sina dim-blå arrangemang. De var långt ifrån alltid genomtänkta för beskådan från alla platser i salongen. Från ett håll kom den suggestivt silverskimrande vålnaden bara till hälften bakom den gasridå, som gav honom hans spöklika lyster. Från ett annat håll sett slutade den massiva trappa, varpå Fortinbras gör sin slutgiltiga entré, stumt i fria luften. Jämfört med den omsorgsfullt snidade dekoren i Bergen gjorde göteborgsdekoren närmast in 714