FEM GÅNGER HAMLET trycket av en genial men hastig skiss. Å andra sidan ägde den både i och utanför Oscarsons uppenbarelse långt mer av frenesi. Oslo (Harald Martin) hade byggt ett murverk med en port, som kunde föreställa Helsingörs skansverk eller bakgrunden i en pompös hall efter behag. Belysningar och ett antal dukar fick göra resten i omdekoreringarna. Till stor del spelades på prosceniet, där Hamlet i sina monologer satt och småpratade direkt med Gud och publiken. Av samtliga uppsättningar kom denna närmast det konstlösa elisa-bethanska original-arrangemanget. Men en norsk scenkonstnär, som jag talade med, menade ej utan fog att det är en i dubbel mening billig lösning av dekorproblemet att låta spelet gå på tomt proscenium medan själva scenen skyms, snarare än kompletteras, av ned-hissade flaggor. I Stockholm härskade som antytt en liten pappskärm som kunde fällas och flyttas, vridas och vändas av en manlig och en kvinnlig page jämte det ringa antalet taburetter och bänkar. Hade tjänsteandarna bara inte haft så mycket för sig med flirt inbördes och med publiken! Blomgren har nog underskattat tragedins kraft att i sig själv utan konster gripa en publik — den kraft som ändå möjliggjorde att också hans enkla iscensättning faktiskt slog. Han hade inte behövt tilldikta en onödig piolog annars, i en föreställning där för övrigt allt gick i den omåttliga beskärningens och tidvinstens tecken (motto: ”Hamlet på två timmar.”). Den spelade texten. Hamlet är tåligt kött, som varit med om det mesta. Rosenkranz och Gyldenstern har bortopererats förr, bl.a. i finska föreställningar (Heiknert i Vasa), skådespelet inom spelet likaså (bl.a. cirkusföreställningen med Järrel) ; förste skådespelarens Hekubamono-log åker för det mesta ut i stora delar, liksom, märkligt nog, Marcellus’ och Horatios exposé av läget i Danmark och Fortinbras’ pretendentur i första aktens första scen, trots att denna exposé är så nödvändig förberedelse för förståelse av intrigen och slutet med Fortinbras’ inmarsch, som annars verkar helt abrupt. Av alla dessa fyra föreställningar var nu den i Oslo den enda som gav inlednings-scenen oavkortad. Där hade i stället Hamlet-monologen om de dådkraftiga exemplen: Se blott på denna härsmakt stor och väldig, som föres av en späd och spenslig prins... fått stryka på foten — denna monolog som i Göteborg ackompanjerades med ett fantastiskt skuggspel av den genommarscherande norska hären: ett av Ekerots, eller Carl-Johan Ströms, djärvaste lyckofynd. Men att alla dessa be-skärningar görs på en gång som på Boulevardteatern torde var unikt. Och att någon stympar vålnadens våldsamt briljanta inled-ningsscener till en slogan, som Ekerot företagit sig, är väl också unikt och ej heller efter-följansvärt, om ej för friluftsscenen i Helsingör, där det ännu aldrig har lyckats en regissör att få fram nödig spökstämning på den nykra och vid spelets början ännu fullt dagsljusbelysta borggården. Äldre föreställningar i tider av mer diskret smak brukade gärna låta Polonius’ lik förbli bakom skynket sedan Hamlet stuckit ned den gamle. Och kurragömmaleken genom gallerierna med hovmännen hack i häl hörde vanligen till det strukna. Bergen följde där speltraditionen och vad Hamlet i denna scen säger till Gyldenstern och Rosenkranz (”Ni är en svamp, min herre”) gavs med en replikomkastning infälld i den följande förhörsscenen inför konungen, där det verkar mindre utmanande. Men i Göteborg hade tvärtom betecknande nog just kurragömmaflykten över tom scen tillvaratagits för en svepande suggestiv tablå. Och med av melodramatiken oförskräckt exhibitionslust släpade Hamlet i upplyft ben en Poloniusdocka, efter vilken fantasien villigt målade en klibbig blodström. Spridda iakttagelser om Hamlet själv. Hans ålder. Texten anger trettio år, men man vet hur det hänger ihop med den saken. Ärsuppgiften och ett par textställen anpassades i efterhand för Richard Burbage, som skulle kreera rollen och redan nått ålder, skägg och fyllighet. Inre skäl säger att gestalten koncipierats som en mycket yngre man, någonstans mellan 15 och 20. Han har just kommit hem från högskolan och hans tal och sätt att resonera är en ynglings, full av kamratskämt och färska latinska citat, men också av ungdomligt trots och osäkerhet; i själva verket den första stora moderna ynglinga-skildringen, med eller utan psykoanalys. Løkkeberg var den enda som möjligen var 30. Ingen av de andra mer än 23, 24; Skjøn-berg yngst, kanske 18, 19. 715