EBBE LINDE Tar Hamlet poet? Det menar Schanche-Løkkeberg i stället att han var, för någon förklaring på hans främlingsskap i handlingens värld skall ju ges, om den ej är stor ungdom. De låter oss för öppen ridå uppleva hur Hamlet kommer på en rad (”Den hesa uven...”), som han senare förtjust använder i det till-läggsstycke han skriver för skådespelarna. Var han rubbad? Ingen av de fyra. Oscar-son är en utmanande psykopat och Skjønberg kanske en smula infantil och när de har talat med vålnaden är de slagna av mäktig känslostorm över de oerhörda avslöjandena; men ej till den grad att orienteringen ens ett ögonblick brister. Det finns ej bov i hela Danmarks rike som icke är en ärkeskurk. Inte hos en av de fyra blir dessa första förvirrade ord efter synen verkligt förvirrade. Man gör ett uppehåll efter ordet ”som”, spelar alltså som om Hamlet först tänkt säga att ingen bov finns värre än hans farbror, men misstänksam ändrar taktik mitt i satsen och beslöjar sitt tal. Lika tydliga till avsikt och innebörd bli de följande stammande orden om plikt och böjelse, och Horatios genmäle. Min prins, detta är vilt och konstigt tal verkar mindre motiverade än allt vad prinsen sagt. Här står min femte Hamlet mot de fyra. Jag anser inte man kan nonchalera den inom psykiatrins historia välkända omständigheten, att det i gamla tider allmänt ansågs att kontakt med det övernaturliga medförde ”särhet” och sinnesrubbningar, varav den folkliga eufe-mismen ”han har sett någonting” eller ”han har hört någonting”, som ännu i flera länder används om en som är ”konstig”. Tvärtom är denna uppfattning en grundförutsättning för hela tragedin. Det är den som gör det till nödtvång för Hamlet att ”think it meet to put an antic disposition on” — att låtsa om ingenting borde väl annars i all rimlighets namn vara ett säkrare sätt att dölja hämndplaner än att anlägga ett påfallande och sinnesrubbat uppförande —■ och det är den som förklarar varför kungen känner sådan lättnad om han vågar tro att Hamlets vanvett, som han ju inte betvivlar, ”bara” kommer sig av gäckad kär lek. Min Hamlet skulle brusat fram de första orden om boven som är ärkeskurk i en sorts förvirrat tungomålstalande och först långsamt erövrat åt sig den besinning, som kan använda själva förvirringen för hämnden. ”På svärdet svärjen!” Knappt i någon annan scen kom sådana kontraster i tolkningen in. Oscarson flög från plats till plats i extas i letandet efter det ställe där eden kunde få gå i lugn. Utomordentligt effektfullt. ”Till vila, störde ande!” Han ropade det i triumf. Løkkeberg sade orden knäböjande, oändligt stilla, och smekte ömt med fingrarna över marken. Också den bilden fäste sig outplånligt. Men jag undrar om inte det allra rättaste vore ett lugnt beslutsamt och avslutande tonfall. Det är väl därför att Hamlet nu lyfter uppgiften på egna skuldror, som anden i och med detsamma kan få vila. Så kunde man fortsätta jämförelsen scen för scen. Naturligtvis också i andra partier. I Polonius roll följde man t.ex. överallt den moderna tolkning, som undviker att överdriva det löjliga i figuren; att den sen i Stockholm blev löjlig i alla fall hade andra orsaker än de avsedda. Ofelia är ju en enormt vansklig roll, därför att den är så teatralisk och har så litet inre sanning för att vara av Shakespeare. Fråga är om inte Sigrid Kaiser i Göteborg dock var den mest gripande av de 13 fram-ställerskor jag hittills torde ha sett, i varje fall var hon det av dessa fyra. Om Bertil Anderbergs version av förste skådespelaren i Göteborg kan man med största säkerhet säga detsamma. Han intog verkligen scenen och oss i ett slag med sitt stora våldsamma utspel. Bästa Laertes och dödgrävare noterades i Bergen (Knut M. Hansson och Lothar Lindtner) medan kung Claudius och Fortinbras i Oslo (Thorleif Reiss och Stig Egede-Nissen) väl får sägas ha varit litet högre i strumplästen än sina inte allt för imponerande kolleger. Det ligger i sakens natur i en pjäs med så många roller att de mindre betydande blir relativt klent besatta. Men Fortinbras’ roll borde inte räknas bland de mindre betydande. Fast rekordkort, är det den som är den ljusa kontrasttonen, som segrar över Hamlets bristande mörker, och som man skall ha klingande i öronen när man går hem. 716