TEATER John Vanbrugh: Återfall i dygden. Översättning: Karl Ragnar Gierow. Dekor: Georg Magnusson. Regi: Stig Torsslow. Dramatiska Teaterns Stora scen. William Wycherley: Lantlollan. Översättning: Stig Ahlgren. Dekor: Yngve Gamlin. Regi: Sam Besekow. Alléteatern. Två restaurationskomedier på samma gång i Stockholm, så olika att de tillsammans täcker hela arten. Först kom Dramaten med Gierows bearbetning av John Vanbrughs pjäs om det lyckliga paret Loveless och Amanda, kvickt döpt till ”Återfall i dygden”. Den skiljer sig lika mycket från Alléns ”Lantlollan”, av den i alla litteraturhistorier för snask och råhet utdömde Wycherley, som en amerikansk musical på Cole Porter-melodier skiljer sig från en burlesque med strip-tease. Vilken som var bäst? Det är inte så lätt att säga. Den teater som gjordes i Karl II:s England när Cromwells järnsidor hade fått vika för lättsinniga fransk-inspirerade hovmän, var uppriktigt sagt tråkig teater. Det märks också i båda föreställningarna; hur skickligt hanterade de än är, kan det inte hjälpas att det blir långa kvällar. ”Gubbar” och ”gummor”, figurer utklippta ur pappersark, oföränderliga hur än handlingen skiftar i snabba kast, kan inte fängsla mer än en kort stund. Stig Torsslow, som regisserat Dramatens föreställning, har valt att bygga över bristerna med en ståtlig utstyrsel i pampig senbarock, sockerbagargrann scenbild av Georg Magnusson och vackra, stilriktiga dräkter av Gunnar Gelbort. Sam Besekow på Allén har gått den andra vägen: med hjälp av den mångkunnige Yngve Gamlin har han gett en finurlig och artistisk bakgrund av snitsig, antydande art, all inredning är tecknad med svart på vita fält, dräkterna får ge all färg. Det fungerade alldeles överväldigande till en början, men mot slutet blev det för hårt och pinande för ögonen med så mycket ljus på de vita fälten. Gamlins fria sätt att handskas med dekoren är ändå riktigast, en stor triumf för Allén. Lekfullheten på Allén, lite vårdslöst charm-full, betonades redan i prologen, som blev det roligaste på hela föreställningen. Sture Lager-wall, maskerad till Författarens Vålnad, gjorde en storartad parodi på Drottningholms-teatern när han gick längs rampen och tände ljusen. Mot detta kunde Dramaten sätta upp ett gediget komedispel, kulminerande i en underbar förförelsescen mellan Olof Bergström och Doris Svedlund. För detta ljuva ögonblick är man beredd att glömma timmar av, föralldel imponerande, men dock rätt tom bravur, dominerad av Georg Funkquists magnifike snobb, med Anders Henrikssons trötte rucklare som tveksam tvåa ett halvsteg bakom Irma Christenssons svepande flotta änka. Hon har en direkt motsvarighet i Isa Quensel på Allén, som framgångsrikt kör med sprall och sprätt i stället. Lantlollan i ogift tillstånd på Dramaten gjordes av Elsa Prawitz med våldsamt utspel, lite för andtrutet vid premiären, men vid senare föreställningar, då hennes klagan i Jungfruburen var struken, med betydligt bättre balans. I gift tillstånd möter man henne på Allén i Yvonne Lombards skap-nad, med den naiva och förtjusande lusten efter osedligheter utbyggd med en serie härliga grotesker, som är Yvonne Lombards nyaste landvinningar efter ”Patty”-maneren. För att återvända till den inledande frågan: vilken föreställning var bäst. Gierow har för sin översättning och bearbetning valt en restaurationskomedi som redan är på väg ut ur genren, som pekar vidare. Han har tagit lätt på snasket och omoralen, prickar in då och då en liten oanständighet och pressar i stället fram en aktningsvärd och angenäm lyrisk ton. Hans avsikt har varit att i största möjliga utsträckning få fram en spelbar och njutbar komedi av traditionellt snitt men med egenarten bevarad. Det lyckades absolut. Stig Ahlgren har valt en av de sämst beryktade restaurationskomedierna och överför med förtjusning dess enkla och robusta sexual-komik. Den är konstlös, ofta charmlös och ibland tröttande. Men det är ändå den föreställningen som man vill hålla en slant extra på, därför att den ger en så övertygande bild av Restaurationens England med dess nyväckt livsglädje och, genom Cromwells puritanska isolering, torftiga möjligheter att uttrycka den. En äkta kavaljer skulle nog känna sig mest hemma på Allén. Clas Brunius 717