TEATER August Strindberg: Gustav III. Regi: Gösta Folke. Dekor: Härje Ekman. Uppsala Stadsteater. Strindberg kalkerar ofta sina personliga problem direkt och oförtäckt på sina diktade gestalter — fräckt och inte sällan utan hänsyn till vad t.ex. den historiska situationen kräver. Också i ”Gustav III” känner man igen många situationer och problem från andra verk — det är bra nära ibland att man tycker sig höra Strindberg direkt käfta, ilsket och nervöst. Det gör naturligtvis den historiska konstruktionen tvivelaktig eller ohållbar men å andra sidan ger det skådespelet en överraskande friskhet och ledighet. Det är riktigt att ”Gustav III” saknar litterärt värde — i en eller flera betydelser. Det är inte djupsinnigt, innehåller inga aforismer om kärleken, döden eller livets orimliga villkor, inga monologer om själens brottningar, heller knappast någon poesi. Men försöker man läsa det högt märks genast att där finns de utmärktaste repliker i en rapp och direktpå dialog, ett spänningsfullt med- och motspel bland rollerna och ett skeende som aldrig stockar sig. Många av personerna är visserligen närmast skisser, replikerna knappt mer än antydningar, där finns kast och uppbromsningar, men vilket lockande och tacksamt material för en fantasifull, ge-staltskapande skådespelare. Må vara att intrigen är hårt åtdragen men den kväver inte den levande pusten hos gestalterna. Det är möjligt att Strindberg ville visa tids-mentaliteten — men det blir kring Gustav III som intresset knyter sig — en roll av särdeles tacksamt innehåll och lyckligt scenskapande. Så som Hans Strååt spelade Gustav III på Uppsalascenen kom han också att dominera ända från den både av Strindberg och regin väl uppbyggda entrén till slutet. Det är den bästa prestation jag sett honom göra i Uppsala. ”Gustav III” är skriven samma år som Drömspelet och åtminstone jag fick inför Hans Strååts Gustav III en känsla av drömstämning, av overklighet, ett osäkert glidande mellan sken och verklighet. En hetsad ensam för vilken skådespelandets nödvändighet är kringskuret av förställningens tvång. Gustav HI:s särart och övergivet centrala ställningen underströks av att Hans Strååt var den ende som bröt på franska, men också, tyckte jag mig märka, genom hans mer fron-tala och direkta utspel mot publiken. Kring kungen grupperar sig främst tre personer: Armfelt, general Pechlin och Anckar-ström. Den sistnämnde spelades av Jan-Olof Strandberg med sturig fanatism och frihets-lidelse men mot en botten av djupt liggande lättkänslighet och osäkerhet. Hans scen med Strååt i sista akten var en av de finaste. Där lyckades Strååt med lätta medel ge en fladdrigt sammanflätad känsla av lockelse, beundran och barnslig skräck — bläddrar sig hjälplöst fram mot barnjämmern. Gösta Folkes regi hade vad jag förstår bok-stavstroget följt Strindberg. Denna aktning inför diktarordet som jag tycker förut har lett till mindre lyckade resultat — högaktningen har varit för stor — har den här gången åstadkommit hans bästa föreställning hittills på Uppsala Stadsteater. Men så har ju Strindberg också ett ovanligt sinne för vad som är lyckligt på en scen. Härje Ekmans dekor var neutral och sober och man glömde den strax inför skådespelarna. Det var väl meningen. Sandro Key-äberg Federico Garcia Lorca: Så går fem år. Översättning: Karin Alin. Regi: Bengt Lagerkvist. Dekor: Carl-Johan Ström. Göteborgs Stadsteater, Studion. Det är en annan Lorca än den som vi vant oss vid att se som möter oss i ”Så går fem år”. Pjäsen har en viss likhet med ”Fröken Rosita”. Men av det speciellt spanska hos diktaren i människor och landskap, av det folkligt populära, finns där knappt något. Inte heller av det våldsamt dramatiska. Detta är ett drömspel, en surrealistisk vision, kanske en moralitet. Stycket har en underrubrik, ”En legend om tiden”. Som ur en dröm, där förflutet, närvarande och kommande vävs samman, stiger personer och händelser fram. Handlingarna ligger på sätt och vis redan utanför synfältet. Vad vi hör och ser är röster, vilka talar ur kroppar som rör sig i en annan dimension än ögonblickets konkreta värld. Det är ett drömspel där allt återkommer, men förändrat, knappt igenkännbart. Ett drömspel om kärleken och döden. Om barn och djur förenade i oskulden, om åldrarnas ideal och brustna illusioner. Men kärleken är gravitationspunk-ten, här liksom i Lorcas övriga dramer och dikter. Den är centrum i mångfalden. Men den förskjuts ständigt, som en vattenvirvel. 718