F I L M K R Ö N I K A I göteborgsstudions föreställning hade Bengt Lagerkvist tagit fasta på framför allt det balettmässiga och musikaliska i pjäsen. Personifikationerna som uppträder här i stället för egentliga personer, blev på så sätt fullt naturliga. Rörelserna skedde också som i ett musikaliskt mönster — en rikt fugerad och kontrapunktisk musik. Detta blev inte något påtvingat, ty mycket talar för att Lorca själv tänkt sig pjäsen som ett slags musikaliskt drama. (Musiken var ett uttryck för Lorca — Manuel de Falla kallade honom en gång för sin mest lovande elev.) Sven-Eric Bäck hade skrivit särskild musik till denna föreställning; de enkla motiven ledsagade fint de många figurationerna på scenen; den skapade lyrisk stämning, gav rösterna deras musikaliska tonläge. Till samma helhetsstämning bidrog Carl-Johan Ströms scenbilder, genomlysta och overkliga synfragment, med gott utrymme för det skapande och ruvande tomrummet mellan tingen. Spelet var överlag ett med ämnet. Erland Josephson gjorde Ynglingen; drömmande i de fem årens väntan, så väckt till det närvarande, och slutligen störtande ned, förbi sin dröm och barndom, mot döden. Att han var tyngre i kropp och ansikte än de övriga var bara riktigt, eftersom han var huvudgestalten i dramat. Kring honom grupperade sig de två vännerna, de två urskiljbara vägarna: tillbaka mot barndomen och fram mot könet. Och senare, när upplösningen är nära att förtära honom, och hans liv att förvandlas till förställning och mask: harlekin, den vemodsfulle nar ren, och pajazzo, den cirkusskrattande dödskallen. Men när föreställningen var förbi tvingade sig frågorna på. För att börja med den enklaste: händer det något i den? Den fjärde scenen, i skogen, — med pajazzo, harlekin, Masken — var fylld av liv, av överraskande händelser; där ryckte föreställningen utan vidare in en i dramat. Men pjäsen i övrigt? De vanliga frågorna i samband med det lyriska dramat aktualiseras allt här: räcker det med att det är fin poesi i en viss dramatisk form, måste inte det poetiska dramat först och främst rättfärdiga sig självt dramatiskt? Sedan språket. Hotar inte bilder och symbolik genom sin brist på konkretion att upplösas i intet? Blir det inte så, att slutligen hörs bara rösterna, men röster som kan säga vilka ord som helst? Måste inte det lyriska dramat av praktiska skäl till stor del respektera de språkliga konventionerna? Med dessa problem brottades säkert Lorca själv. ”Så går fem år” — jämte den fragmentariska ”El Püblico” — utgör ett övergångsskede i hans produktion. Men trots det sagda förblir denna pjäs i sin skapares hand. Bara en stor diktare kunde gjort den brinnande poesin så dramatiskt bärkraftig som den blev i Studions föreställning. (Och sedan jag sett stycket för tredje gången undrar jag om dessa känslor kan uttryckas på annat sätt än som sker.) Det var verkligen generöst av Karin Kavli att låta uppföra denna pjäs. För Bengt Lagerkvist blev göteborgs-debuten en stor framgång. Östen Sjöstrand FILMKRÖNIKA av HARRY SCHEIN Sucksdorff vid skiljevägen Eftersom mecenater är lika svårfångade som någonsin rävungar och lohannar har Arne Sucksdorff under många år måst kämpa med ofattbara svårigheter. Omgiven av den förbindelselösa högaktning som till synes idealistiska puritaner lyckas provocera till och med i de inre cirklarna, har han gått sina egna vägar och åstadkommit ett förbluffande stort antal lysande kortfilmer. Hans mästerskap är oomstritt. Varje tänkbar rival — och vem skulle vara det? — måste avskräckas av detta filmkonstens martyrskap. För den stora filmpubliken har Sucksdorff länge varit ett ganska okänt namn. Hans filmer gick som förspel med sådanas karakteristiska synintryck av bänkrader som reser sig för folk som kommer för sent. Filmerna mottogs med en lika gripen som förväntansfull applåd. Medan de kunde räkna sig gripen 719