FILMKRÖNIKA heten till godo gällde förväntningarna huvud-filmen — den som man egentligen hade kommit för att se. Det är ett till synes litet område som Sucks-dorff har mutat in. Men han har gjort det med besked. Det svenska landskapet och djurlivet har inga outtömliga resurser för en filmkamera. De måste inbjuda till upprepningar när Sucksdorff nu för första gången presenterar dem i en långfilm, ”Det stora äventyret”. Publiken däremot, som sonar sin senfärdighet genom att förvandla martyren till helgon, försöker nu ta igen vad den tidigare försummat. Dess andakt är lika entusiastisk som engelska filmdistributörers och egyptiska filmjourna-listers vädring av en ny guldgruva, jämförbar — och släkt — med Flahertys ”Nanook”. Om Sucksdorff vore bitter, vilket han antagligen inte är, skulle han kunna kverulera över en publik som vill ha valuta för pengarna — hellre en dålig och tjock roman än en fin novell, hellre två kvadratmeter färggröt än en utsökt teckning, hellre ”Det stora äventyret” än de små men uppriktigt sagt betydligt överlägsna äventyr som Sucksdorffs kortfilmer nästan genomgående har varit. Publikens helgondyrkan gäller naturligtvis inte Sucksdorffs personliga öde som filmarbe-tarc utan hela den verklighet som han förmedlar med film. Den är på samma gång nära och främmande, den inger i all sin anspråkslöshet en känsla av skamsen tacksamhet. Den är lika främmande för stadsmänniskor som för bönder och ändå inpå oss, bakom husknuten, traktorn eller motorsågen. Den briljerar inte med några naturens underverk, inget Matterhorn, ingen Grand Canyon, inga Nia-gara Falls, som trycker ner oss i skorna. Den är bara den vardagliga, både innerliga och något reserverade, den svagt melankoliska svenska naturen, den till oigenkännlighet försummade, som Sucksdorff påminner oss om. Sucksdorffs naturengagemang är starkt personlig utan att för den skull få en ideologisk dimension i t.ex. rousseauansk bemärkelse. Han är diskret, har alltför stor respekt för naturen — utan att vara fatalist — kanske alltför liten respekt för människan — trots det flåsfria humanistiska patos som genomsyrat hela hans produktion. Han låter naturen tala för sig själv, visar dess enda sanna, amoraliska sida. Hans naturuppfattning är inte tyskt beskäftig eller romantisk. Den hänsynslösa kampen om livet kan utan vidare övergå till rent komiska effekter. Det är en natur där döden och livet visserligen är det enda väsentliga, men samtidigt avdramatiserad i kretsgångens evighetsperspektiv — bara då och då skymt av människan. Sucksdorffs arbete kräver oändligt tålamod, gediget kunnande och en entusiasm som man hade kunnat kalla naiv om man inte hade fått vänta ett par dagar för att komma över en biobiljett. Dessa egenskaper är nödvändiga för en konstnär men de räcker inte för att göra en konstnär. Det bör därför framhållas att Sucksdorff inte bara visar vackra och originella bilder, vilket vem som helst med ovan nämnda dygder skulle kunna åstadkomma. Han behärskar även filmens formella uttrycksmedel, rörelsen och kompositionen, den dramatiska gestaltningen. Att han emellertid just i denna film misslyckats med kompositionen beror på att hans ämne och berättelseteknik kolliderar med långfilmens krav på stram kontinuitet och sammanhållna dramatiska linjer. Hur välavvägda avsnitt det än finns i denna film så saknar den nämligen dramatik i konstnärlig betydelse. Naturens egen dramatik räcker inte till. Den utgöres ju av helt andra material än konstens. Den eviga kretsgången passar inte ihop med en dramatisk linje som trots alla förgreningar aldrig får förlora riktning, rörelse och stegring. För detta behövs bl.a. människan, på en mycket mera central plats än den som Sucksdorff tillåter henne ha. I ”Det stora äventyret” uppnår han dramatiska stegringar i enstaka episoder, lagom för att bära upp kortfilmer. Men här avbryts de och avlöses av dramatiskt likformade episoder. Det är därför inte den i och för sig obetydliga tematiska upprepningen som stör utan den strukturella upprepningen. Filmen liknar ett pärlhalsband, lika skimrande som det dagg-stänkta spindelnätet i filmens magnifika upptakt. Men för all del, publiken är kanske som en anspråksfull älskarinna, likgiltig för pärlans skönhet, fängslad, kanske till och med dramatiskt fängslad, av pärlornas antal. Ingen har förtjänat ekonomisk framgång mera än Sucksdorff. Men konstnärligt är ”Det stora äventyret” en eftergift. Den bekräftar att Sucksdorff har uttömt sitt ämne, att han redan i sina kortfilmer har sagt det som är värt att sägas. Antagligen är han själv medveten därom, att döma av några intervjuuttalanden, i vilka han sa att han nu ville göra film om människor. I själva verket markerar redan hans utomordentliga indiska kortfilm en början till någonting annat. Sucksdorff står vid 720