FILMKRÖNIKA skiljevägen. Om han inte smittas av publikens och kassadirektörernas senkomna entusiasm har man all anledning att vänta sig en lysande förnyelse. Den perfekta thrillern ”Alles Vollkommene in seiner Art muss iiber seine Art hinausgehen und etwas Un-vergleichbares werden.” (”Allt som i sin art är fullkomligt måste gå utöver sin arts gränser och bli något ojämförligt.”) Clouzots ”Fruktans lön” är också ojämförlig. Den är en fantastiskt spännande och fruktansvärt effektiv thriller men den går så långt i sin perfektion att den samtidigt är mycket mer än en thriller, ett konstverk för vilket Goethe-citatet är allt annat än blasfemiskt. Filmen är komponerad i två huvudavsnitt och en elak grimas. Den börjar till synes trevande och avsiktslös med en otvungen och impressionistisk skildring av en sydamerikansk håla där aldrig några tåg har gått och alla klockor för länge sen växlats mot whiskybuteljer. Befolkningen, primitiva infödingar och trekvartsvita raspotpourrier, har av civilisationen tillägnat sig coca cola och radiojazz. Den står med all sin apati, sin brist på både bakgrund och framtid, avvisande mot en kosmopolitisk koloni av s.k. avskum, några europeiska emigranter, avsigkomna och halvkriminella existenser som av ödet eller egenartade immigrationslagar drivits till platsen, en förhatlig tillflyktsort som inte tillåter en att skrapa ihop pengar till en biljett därifrån, med planet som mellanlandar en gång i veckan, på väg till Lima, Carracas, Rio. Ett amerikanskt oljebolag är samhällets absoluta monark. Det är en stat i staten som skyddar sig från utländska arbetslösa med taggtråd och privatpolis, med ett av både kapitalister och fackföreningar konstruerat hierarkiskt system. Brand uppstår vid oljekällor några tiotals mil inne i landet. Den måste bekämpas med nitroglycerin. Men endast två vanliga lastbilar står till förfogande för transporten och vägen dit påminner om en svensk huvudväg i en av oppositionspartiernas valbroschyrer. Eftersom minsta oförsiktighet kan få flytande glycerin att explodera skall inte fackföreningsmedlemmar utan potentiella självmördare eller galna desperados sköta transporten. Sådana finns det gott om bland de arbetslösa utlänningarna. Belöningen är tillräckligt stor för en biljett till Europa. Den sannolika risken för de fyra utvalda är döden. Det är i skildringen av denna bilfärd som Clouzot tar steget över till filmkonstens tung-viktsklass. Den ohyggliga, bokstavligen outhärdliga spänningen (sällan har så många hysteriska skratt hörts i en biografsalong) uppnås inte med det vanliga thrillermönstrets matematiska medel och blir därför aldrig ett abstrakt självändamål, då och då avbruten av en kyss eller en nattklubbsångerska. I denna film är spänningen identisk med den enkla och primitiva ångesten för döden. Den skapas inifrån, genom själva medvetandet om en fara, emballerad i prydliga 20 liters dunkar. Spänningen är plågsam därför att den är så verklighetsnära. Faran nalkas inte långsamt, det yttre skeendets dramatik kan inte stegras, nitroglycerin exploderar inte undan för undan. Dramat i filmen är ett inre drama, de fyra männens kamp med en dödsångest. Stegringen ligger i det ohyggliga nervprovet, i det alltmera påfrestande medvetandet om faran. Nästan föraktfullt undviker Clouzot billiga yttre hjälpmedel, ödesdigra närbilder avdun-karna, långsökta olyckstillbud. Detaljerna är ett hjul som får fäste, den långsamma skuggan av de två bilarna, ljuset från instrumentbrädan. Men alla dessa detaljer förenas med och underordnas hänsynslöst den bärande principen, fruktans anatomi. Ett friare referat av filmen: en kosmopolitisk människohop i civilisationens utkant. En naken negress under en hemmagjord dusch med en nitroglycerindunk som vattenreservoar. En värld i upplösning, utan sammanhang. Aggressioner som hålls tillbaka av resignation och letargi. Oljebranden, en naturkatastrof som plötsligt kastar in en makaber stråle av dollarhopp. En möjlig utväg genom fruktan, men förrädisk eftersom den leder till döden även för den som vinner. ”Fruktans lön” är mera än en thriller och detta inte bara tack vare dess formella perfektion. Den elaka grimasen i filmens slut är egentligen både melodramatisk och otacksam. Men den är nödvändig. Den avslöjar medvetandet bakom filmens symboliska räckvidd. Filmens början och slut har samband med varandra, som två pelare som lyfter det mellanliggande partiet över thrillerns fåra till öde-marksdramats nivå och ger det ödesdramats ständiga aktualitet. Det lilla samhället är en bild av vår värld. 721