FÄRSINGEN gnagde likvisst ett halvt tvivel. Det där talet om det gröna blodet hade de ju från gammalt folk. Lars prövade eggen, fällde sedan ihop kniven och stoppade den i byxfickan. Ungarna skrattade i korus och pekade på honom: — Hahaha! Han vågar inte! Det var skämtets höjdpunkt och det roade Lars lika mycket som barnen. Tullarens Elna hade någonting särskilt på hjärtat. Hon var bara fyra år gammal och hade svårt att göra sig gällande bland de andra. Nu hade hon en stund envist klängt sig fast vid Lars, stått där och plockat med sina små fingrar på hans blå, urblekta byxben. Blyg var hon också och vågade inte tala högt. Lars måste ta henne i knät för att få veta vad hon ville. Hon viskade det i örat på honom. — En kines! svarade han. De ska fort va gjort! Har du nån pantoffla? Nej, Elna hade ingen potatis och de som Hickes pojke hade var stekta och dugde inte. Stenhuggarens kineser var mycket populära bland barnen i läget. Han kunde hastigt och lustigt göra ett kineshuvud av cn potatis. Två snitt med kniven i skalet, där hade man de sneda ögonen. Ett tvärsnitt, det var munnen. En hårpiska av tvinnat drev som pluggades fast med en träpligg gjorde huvudet illusoriskt. Elna var bekymrad. I detsamma ropade man på Lars borta från hej arkranen. Han lyfte Elna från sitt knä och tröstade henne: — Rättnu ska ja göra en kines. Tåla dej lit bara! Ja har inte tid nu. Så reste han sig och gick makligt bort över sanden som risslade om hans nakna fötter. Barnen följde efter. Pålen som man höll på med hade skevat i tvingen och ville ge sig utåt. Men som pålen nära nog var på plats — den skulle inte drivas ned mera än en kvarts eller högst en halv tum till — drog man sig för att justera tvingen. Den hade börjat lossna från riktbalken och det skulle ta avsevärd tid att spika om den. Två, tre hej arslag till var allt som behövdes och om pålen stöttades av ett par kraftiga armar klarade man sig på det viset med minsta besväret. Om Lars ville ta i ett tag? Man hade fullt förtroende för hans krafter. Lars kavlade upp byxorna över knäna och klev ned i det grumliga skvalpet nedanför kranen. Han trevade för sig med fotterna och fann en sten att ta spjäm mot. Pålen räckte honom ungefär upp till axlama. Den hade skevat gott och väl en tum, i toppen räknat. Skepparen på Texorina och hans bästeman kom uppe från läget på väg ombord, pojken väntade dem i båten. De stannade till vid kranen för att se på. Hustrun till den ene vinschmannen var där också, hon bar en matkorg på armen. Skepparen blundade med vänstra ögat, syftade längs riktbalken och utlät sig: — De vill allt till o hålla in den me handkraft! De e kroppstyngden som ska göra de i så fall. Han mätte Lars med blicken. Bästemannen spottade en brun stråle och rådde: — Spika ni om tvingen först som sist, mannar! Lars yttrade sig inte. Han såg upp mot kranen men fick solen rakt i ögonen och bländades. För att pröva sina krafter pressade han händerna mot pålen och föll in med hela sin tyngd. — Den kommer! sa skepparen gillande. — Kloss! sekunderade bästemannen. Eller nära på. Det var ett försök endast, Lars släppte sitt tag. Han sökte sig tillrätta med fotterna medan han vek upp högra skjortärmen som glidit ned. Så nickade han åt karlarna i vinschen: sätt igång! Några hastiga slag med vevarna halade wiren styv och vinschmännen lade manken till. Det knakade i trumman, hjulen gnisslade, spärrhaken började hacka i kuggarna. Långsamt kröp hejaren uppför led-skenan. Den var tung, det var tjugo pund järn i den. Det gör etthundrasjuttio kilogram. Lars tog spjärn med fotterna och stämde händerna mot pålen. De breda tummarna nådde inte varandra tvärsöver pålen men i 739