FRITIOF NILSSON PIRATEN sidorna fick han gott grepp. Hans hårda sten-huggarfingrar, somliga av dem krökta, deformerade, nästan utan naglar, slöt som järnklor till det skalvita träet. Han böjde nacken och spände sig av alla krafter mot pålen. Tummarna vitnade av trycket, skjortan stramade över de knutna skuldrorna. Hela hans samlade muskelstyrka och tyngd pressade pålen mot riktbalken. Hejaren kom block i block, den föll. Men den föll inte med det rätta ljudet. Det följde inte den hårda knallen av järn mot trä utan ett falskt, dämpat, sjukt ljud. Ljudet av en jättestämpel som våldsamt stötes i färgdynan. Ekot svarade från backarna som ett slag på en madrass. Men före ekot kom en gäll, vinande väsning från stenhuggaren, väsandet från en bälg som frestas över bristningsgränsen. Den som stod i förhand i vinschen var en drömmare, en blond räkel med långlagt ansikte och tunga ögonlock. Medan händerna följde veven var hans tanke långt borta och blicken irrade utan mål. Hans sinne var öppet för måsarnas yrande i hamnen, för de gröna sjöarnas gång när de krossades till skum mot piren, för molnens makliga seglats undan vinden. Han följde utan tankar ljusets spel över den blå bukten och såg Texorina ligga över i sjön så att hon stundtals visade hela däcket. Det hände till och med att han vände på huvudet och fångade bilden av Gulakar bakom sig där några efterliggare till strandskator promenerade sina röda ben medan den sand-grumlade dyningen slickade efter dem. En drömmare kan vara kusk på Karlavagnen, det passar han egentligen mycket bra till. Men han bör inte sättas att sköta en maskin ty där kan han visa sig farligare än en dåre. När hejaren gick till blocks hade drömmaren mekaniskt ryckt till i linan till spärrhaken utan att märka att linan fångat stenhuggarens vänstra arm. Den rycktes med och krossades ända upp till axeln av hejaren. Mannen stod fastnaglad vid pålen som färgades röd av hans blod. Vänstra handen stack fram mellan hejaren och riktbalken, de blod- spräckta fingrarna stod styva som stickor. Hans högra arm hängde slappt ned och huvudet runkade sakta av och an. Det plötsligt vaxgula ansiktet med de vita läpparna hade stelnat i en spasm. Struphuvudet rörde sig men han gav inte ett ljud ifrån sig. Bröstet var översköljt av blod och blod hade skvätt över kranfoten och vinschen. Från pålens topp rann det i röda strömmar som delades i bäckar och fåror av knastarna i träet. Drömmaren skrek ett långt, utdraget skrik, blodet hade stänkt upp över armarna på honom. En av småpojkarna sprang tjutande över hommeplatsen mot läget. De andra barnen blev stående såsom förlamade. Pojken snavade och föll i sanden, reste sig och fortsatte att springa. Hela tiden ylade han av vansinnig skräck. Samtidigt var det ett ropande. Kvinnan med matkorgen kallade på Jesus och bästemannen skrek på brännvin. Skepparen fick upp en kvartersflaska och stack den till honom. Den andre hade redan rusat ned till Lars och slagit en arm om skuldrorna på honom. — Hur gick de? stammade han. En fånig fråga som av sig själv gick över läpparna. Skepparen var med ett språng uppe i vinschen, knuffade drömmaren från veven och högg själv i. — Hiv away! hojtade han till mannen på andra sidan. Hiv away! I förskräckelsen hade vinschmännen inte kommit sig för att spela upp hejaren igen. När den nu lyftes öppnade sig mellan järnklossen och pålen ett blödande svalg där en lossnad, vit bete rörde sig. Det var den krossade armen som följde med. Stenhuggaren stönade högt. Men när bästemannen förde brännvinsflaskan till hans mun och den skarpa doften stack honom i näsan skakade han med stor ansträngning på huvudet och stötte fram: — Tobak! Det enda ordet kom som en rossling ur halsen men fullt förståeligt ändå. Bästemannen kastade buteljen i sanden och tog upp en kardus Negro Head ur byxfickan. Han vred av 740