FÄRSINGEN en halv fläta och stack i munnen på Lars som girigt klämde till käkarna om den. Folk skyndade till från läget, mest kvinnor. De hade ryckts från sina sysslor av skriken i hamnen och sprang över sanden torkande händerna på förklädet eller i hast ordnande sin klädsel. En kom skumpande med ett barn vid bröstet, en annan hade en degspade i handen. Ängslan stod i allas ansikten. När de nådde olycksplatsen gav kvinnan med matkorgen de första upplysningarna och kommenterade den hemska scenen. Hon hade ju varit åsyna vittne. Hon var våldsamt upprörd, gestikulerade med korgen och talade med jämrande stämma. Det var inte första olycksfallet skepparen grejade. Som gammal sjöman hade han praktik i sådana saker och var gott skickad att ge en första hjälp. Så snart hejaren kommit väl fri hoppade han vigt från kranen ned till den skadade. Nu gällde det först att stämma blodet. Med ett raskt snitt kapade han en ända av utlösningslinan och slog den om den massakrerade armen så högt upp under axeln han kunde få den. Han blev röd om händerna som en slaktare och hans min sjuknade när han nu drog åt knuten och fann att den slöt sig om den blodblöta skjortan som kring ett tomt fjälster. Varken kött eller ben höll emot! Emellertid bevarade han huvudet kallt och skar försiktigt upp ärmen. Till sin förvåning såg han då att blödningen var hämmad. Det söndertrasade köttet blödde visserligen men blodet sipprade ut droppvis. Där var ingen puls i det och någon fara för förblödning fanns ej. Skepparen lät undfalla sig ett uttryck av förundran, det var det märkligaste han sett. Bästemannen som stöttade den olycklige med ett stadigt grepp om ryggen hade aldrig heller varit med om något liknande. Lars tycktes inte höra vad de sade. Käkarna tuggade med långsamma, mekaniska rörelser och hans matta blick var riktad på handen som spretade med blodspräckta fingrar mot bal-ken. En sprittning gick genom hans vänstra axel när han gjorde ett försök att kröka fingrarna som inte längre hörde till hans kropp. Plötsligt stod en lång, svart kvinna uppe på sandbrinken vid kranen. Hopen vek skyggt undan och det blev genast ett tomrum omkring henne. Ingen hade lagt märke till varifrån hon kommit. Hennes långa, bleka hals sköt upp ur en svart schal som hon underifrån höll hårt samman om bröstet och höfterna. Det vita ansiktet var fårat av långa drag såsom med en mejsel från tinningarna nedåt och det färglösa håret låg slätt tillbakastruket över hjässan. Det underliga med henne var de stora ögonen som ibland extatiskt speglade en rymd av ljus och ibland blev tomt svarta som blindfönster. Man kände henne väl i läget där hon en gång hört hemma. Numera bodde hon uppe i byn. Hon var konstig till sinnet sedan den gång för många år sedan då hennes käraste blev borta på sjön. Det var ju det: barnet blev också borta. Hon födde aldrig det liv hon bar efter den förolyckade. Dock troddes det aldrig att hon fött i lönn eller lagt hand på sitt eget blod. Hon hade sörjt bort barnet, menade de gamla. Men underlig hade hon blivit och fått den förbannade gåvan att se vad andra inte såg och att höra röster där ingen talade. Kvinnan insöp med vidöppna ögon synen framför sig och hennes ansikte tycktes klarna inför det lidande hon bevittnade. Hade himmeln varit beslöjad, hade dagern varit på något sätt dämpad, skulle skådespelet inte ha verkat så grymt. I det klara, flödande solljuset var det fruktansvärt. Det scharlakansröda blodet på pålen ropade högt och himlen log till svar. Kvinnan nickade profetiskt och bröt den djupa tystnad som uppstått. — Han har stämt sitt eget blod, sade hon med tunn, klar röst. Med kraften i sin egen mun har han stannat det. Det kan den göra som gåvan haver. Eller ock är det oskyldigt blod som stannar av sig själv där det ej är för andra utgjutet. Gud vill att han begår sig! När hon talat slut vände hon sig tvärt om 741