FRITIOF NILSSON PIRATEN och gick bort över sanden med glidande steg. Som ett smalt, svart dagspöke försvann hon bland husen i läget. Folket vid kranen såg efter henne tills hon inte syntes mera. Då nickade kvinnorna tyst och menande åt varandra. Vad var det hon sagt? Med kraften i hans egen mun! Likväl hade hon varken sett eller hört att färsingen tagit till sig tobak men ratat brännvinet! Skepparens rop på förbandsgrejor kom som en frisk vindstöt och ruskade dem ur spök-stämningen. De var genast ivriga att hjälpa och bistå med vad de hade till hands. Förkläden och huvudkläden sträcktes mot honom, han hade bara att välja. En gammal fiskare kom med ett stycke smidig segelduk och en gumma erbjöd sin slitna långschal. Man rev schalen i tre våder och knopade ihop dem till en binda. — Låt oss nu se så vi får allt me! sade skepparen omtänksamt när han tog itu med förbandet. Det var ju närmast en pietetssak att inte lämna några ännu rykande spillror kvar. De grova sjömansfingrarna arbetade med beundransvärd händighet och varsamhet då han vecklade in handen och den blodiga massa som återstod av armen i ett par förkläden. Detta paket tryckte han försiktigt intill den skadades sida och fixerade det med segelduk som rullades hårt om livet på honom.. Lars lät det ske utan att släppa ett ljud över läpparna. Hans käkar tuggade blott hastigare och hårdare. Slutligen kom bindan som gjorts av schalen väl till pass: ett slag runt bålen under högra armen och ett annat över axeln gav stadga åt det primitiva förbandet. — Ja sätter honom i land i Simrishamn, sade skepparen. På de viset kommer han kvickast till lasarettet. Den här vinden står säkert till kvällen! Han böjde sig ned och sköljde blodet av händerna. Utan att tänka på det hade han talat om Lars som om en frånvarande eller ett livlöst ting. Emellertid hade båtpojken bringat båten intill kranen. Man ville lyfta Lars ombord men han avböjde tyst och energiskt. Med armen om halsen på bästemannen tog han själv de få stegen och gick i båten där han varsamt fick sjunka ihop på plikten. Man stoppade omkring honom med ett loggertsegel och så stötte båten ifrån. Hopen stod kvar på stranden och såg den ro ut genom bassängen. Vid pirhuvudet fångades den av dyningen och lyftes högt upp för att i nästa nu försvinna mellan två sjöar. Åter kom den till synes på ryggen av en våg och åter försvann den. För varje gång hade den kommit några årtag närmare sitt mål ute på redden. Drömmaren såg efter båten med tårgrum-lad blick. Han gned frånvarande sina armar som fick bruna strimmor av levrat blod. Tullarens Elna satt på sin mors arm och tryckte de små, knutna händerna i sina förgråtna ögon. — Tåla dej, barn lilla! tröstade modern och gungade henne på armen. — Han lova mej en kines! pep den lilla otröstligt. Hickes pojke stod med händerna i byxfickorna och frös i det klara, varma solskenet. Han tittade på den röda pålen och sade kavat till en annan pojke: — Färsingama har likaväl rött bio, de har ja alltid trott! Men det gick en rysning genom honom så att tänderna hackade. Han var tjock i halsen och måste hastigt vända sig bort för att inte förråda en snyftning för kamraten. Texorina var klar att lätta. I väntan på skepparen hade folket ombord redan börjat ta hem på kättingen. Inom en kvart efter det båten lagt ut från hej arkranen var Texorina under segel och låg på sin kurs med vinden in från låringen. På akterdäck tuggade stenhuggaren sin tobak med långsamma, tovande käkrörelser. Han vilade med ögonen slutna på en god bädd av kabelfendrar och smärting. En oerhörd matthet hade kommit över honom.. 742